Aftonbladet – 9 augusti 1845, sida 2

Aa 2 NUR Idealerna för en sjelfständig konst kunna blott sökas inom en sjelfständig mythologi; och då, utom den som Fidias följde, allenast finnes en enda sådan i Europa, måste man vända sig till den, om man ej vill trampa beständigt i de kända spåren. Men för att lyckas vid en afvikelse från dessa, måste man äfven uppfatta de skandinaviska folkens myther lika sjelfständigt, som Fidias uppfattade sina stamförvandters, när han gaf dem åskådlighet. Efter 22 århundraden, som förflutit emellan den grekiske mästaren och den skandinaviske, har försöket nu blifvit vågadt för första gången. Det var en inom den moderna konstens häfder förut oerhörd djerfhet; men efter vår enskilda åsigt har den lyckats. Problemet är imedlertid så eget och så storartadt, att vi icke böra gå konstens egentliga invigde i förväg genom utvecklandet af grunderna för vårt omdöme. Vi kunna dessutom taga för afgjordt att dessa tre idealer — af rent skandinaviska former — skola nu och framdeles blifva föremål för mingfaldig granskning af konstdomare, utländska så väl som inhemska, och att man i den plastiska konstens historia kommer att åt dem inrymma en särskild afdelning, visst icke den minst vigtiga. Man tvistar ännu öfver rätta förklaringen af nordens myther, i många fall; men för att uppfatta en plastisk framställning deraf, bör man ändå ha något begrepp om sagans mening med dem. Utan att söka eller inlägga deri några ider, som möjligen öfverstiga våra hedniska förfäders egna, torde man dock icke begå något väsendtligt misstag, om man anser Skandinaverna hafva hos Oden skådet personifikationen af regentvisheten, hos Balder af den ädla och skuldfria själsrenheten och hos Thor af den svekfria kämpakraften; den ena och andra bland dessa föreställningar väl icke uttryckta någonsin med dessa ord, eller ens med liktydiga, men dock i det mer eller mindre klara begreppet svarande deremot. Man finner sålunda sagorna öfverallt framhålla Oden såsom mäktig genom sin erfarenhet, sin rådighet, sin slughet och sin förmåga att upptäcka allt — nära och fjerran. — Balder åter, den gode, den hviten, som han kallades, hade i sitt skuldfria medvetande ett harnesk, mot hvilket alla anfallsvapen kunde användas likasom på lek, utan att såra honom; det var blott afgrundens list, som förmådde påhbitta den skenbart svagaste men säkert mördande pilen; och den hvite gudens fall blef ett slags förebud för de öfriga gudarnes gemensamma undergång. Thor är alltid representanten af styrkan och modet, i ständig kamp mot de onda makterna, men genom sin godtrogenhet och ärlighet ej sällan gäckad af dem. Det är den rå, men redliga och alltid lugna hjeltekraften; icke det blinda berserksraseriet, hvars motsvarighet man finner hos Tyr och i dennes bragder. Ur dessa genom sagorna bestämda synpunkter tro vi att de märkvärdiga plastiska föreställningarne komma att betraktas, med hänseende till deras ide. Den estetiska och techniska frågan är en annan, hvarmed vi, af orsaker som vi redan antydt, icke ärna sysselsätta oss för tillfället vidare än vi redan gjort, genom uttalandet af vår enskilda öfvertygelse. För dem som icke haft tillfälle ännu att se dessa mästerstycken, torde vi böra tillägga några ord om deras ställning; med undantag af Oden, hvilken är känd förut af hvar och en som interesserar sig för skön konst. Likasom Oden, äro Thor och Balder kolossala, men dock minst ea hufvudlängd kortare än han. Med undantag af skuldrorna, nacken och medjan, som äro höljda af en bockhud, fästad med starkhetsbältet,, ser man hela den väldiga muskelbyggnaden hos Thor oböljd; på fötterna har han likväl — som Balder och Oden — ett slags halfstöflar eller sockor, tätt åtslutande, så att de noga a2ntyda fotens form. Han håller den jettekrossande stridshammaren färdig till anfall, men ännu hvilande öfver axlarne, medan han, framstigande med ena foten och något tillbakalutadt hufvud, likasom skådar forskande och utmanande bort i fjerran. På nära håll märker man ganska väl, att han har samma hvilande ställning, som den mest rena grekiska konsten gaf åt sina figurer; men träder man framför honom på något afstånd, så är hans skick så lifligt, att man tycker honom nalkas. Balder visar en helt annan karakter. Då Thor är en man i fullmogen ålder, är Balder jemförelsevis ganska ung, utan att likväl vara yngling; hans utseende och ställning har något tycke af en Chbristusbild, utan att ändå på något sätt synas kopierad efter den kristna bildkonstens framställningar; men tycket är motiveradt af sjelfva sagans likhet, i flera omständigheter, med hvad evangelierna omtala. — Nedra delen är beklädd, den öfra blottad, han utbreder armarne och är framställd i det ögonbliek de öfriga gudarne skjuta till måls på honom och glädja sig åt hans osårbarhet. En afbruten pilspets ligger till prof derpå vid hans fot; men bredvid den smyger en liten orm, antydande hvad slags vapen som återstår för att träffa dödligt. Uttrycket af oskuld och själsadel i hans ansigte är oöfverträflligt; men der sväfvar äfven en flägt af undergifvenhet för ödets vilja, likasom förebådande hvad som hotar. —— — —— — — — Utom prof. Fogelbergs mästerliga skulpturarbeten, statyerne af Thor och Balder, hvilka blifvit från Italien hittransporterade på fregatten Josephine, hafva i dessa dagar åtskilliga förtjenst