Aftonbladet – 8 augusti 1845, sida 2

dra tankar, och då Hilma tjustes af de mångfal!diga rikedomarne i Amelies snille och smak, hviskade den sednare: O, att jag vore så förståndig, så god som dul! ,Säg icke så, bad Hilma; huru mycket mera god är icke du, än jag! Jag kan blott vara tacksam, och du, du öfverhopar mig med så mycken ömbet — mig, den okända, den ringal ,Tro mig, fortfor Amelie, jag har ej mycket brukat att granska mig sjelf; men när jag hör dig tala, hör dina tänkesätt, finner jag huru mycket du är bättre än jag! Huru du skulle kunna uppoffra allt för andras väl! Det skulle ej mitt bjerta förmål Och Amelie hade i sanning rätt. Så flödande af ömhet och kärlek hennes bjerta än var, skulle det ej hafva kunnat skilja ifrån sig sina sällaste drömmar och förhoppningar. Många herrliga promenader gjordes, än till häst, än till fots, eller i vagn. Naturligtvis var Theodor en ständig följeslagare. Väl skulle mången i Hilmas ställe känt svartsjuka öfver den större uppmärksamhet, han alltid visade Amelie; men detta fann bon så naturligt tillhöra hennes rang samt hans ställning i familjen. Hennes stolthet var icke af det slag, som hyste dessa småaktiga fordringar för sig sjelf. Likväl var det en dylik obetydlighet, som för alltid skulle rycka slöjan från hennes ögon. En skön månskensafton, i början af September, var sällskapet församladt i ett galleri, hvars höga fönster — ehuru uppfyllda af Camelier, Agapanter och mångfaldiga ljulft doftande orangeri-växter — likväl öfver och genom dessa lefvande jalusier lermnade den milda nattdrottningens strålar