Aftonbladet – 7 augusti 1845, sida 1

Har jag vidrört någon ömtålig sträng i er själ, o, så förlåt mig! Jag borde väl vetat att er tystnad hittills, öfver detta för hvar och en så dyrbara ämne skulle hafva något sköl. Kanske ni förlorat någon af dessa kära? Kanske ... men förlåt! — tro mig ej af nyfikenhet vilja intränga i edra hemligheter! Likväl, om det varmaste deltagande kan skänka er tröst, så var säker att ni äger detb Och tårarne som fyllde hennes ögon, visade den djupa känslan i denna lättrörda lifliga själ Theodor bemannade sig, tackade med en blick. som honom omedvetet innebar mer än tacksam: het — och började berättelsen om sina föräldrars död, om fosterföräldrarnes ömhet och vård, och ju längre ban talade, desto lifligare verkade minnet af de vördnadsvärde gamle, och af allt hvad de gjort för honom; teckningen blef färgrikare, före: draget vältaligare, och Hilmas bild framstod åter för honom sidan den var innan Amelies börja undanskymma den i hans hjerta; och när har slutat och kallat henne sin trolofvade, var de lott en ljuf rörelse som fyllde bådas bröst. Ehur det kanske skulle stuckit mången annan man egenkärlek, alt efter denna bekännelse ej finn: spår af någon svartsjuka hos föremålet för si vaknande kärlek, hvilken han trott vara delad I måste vi göra Theodor den rättvisan, att ha i denna stund ej tänkte derpå; utan känd sig öfversäll då Amelie hänryckt utropade: Q hvad hon måtte vara älskvärd! Låt henne blifv min vän, min syster, — jag har ju ingen — ocl har så mycket längtat derefter. Låt oss bedj I manima, alt hon får komma hit. Ack så herr ligt Och med möda kunde Amelie, som nä stan alltid följde impulsen af sina lifliga känslor nu beherrska dem, tills hon kom hem. Ho ville flyga fram och utbedja sig modrens bifall men hennes grannlagenhet var dock alltid e återhållande kraft, och hon kände att det var el förtroende af Theodor, som icke fick göras ti