Aftonbladet – 6 augusti 1845, sida 3

uppsökte honom med underrättelsen att aftonmåltiden var serverad, fann han honom temligen lugn. Då ban inträdde i förmaket, hvilade ett stolt uttryck öfver Amelies drag, och den lilla Iknycken med nacken, i det hon som vanligt (emottog hans arm, för att föras ut i matsalen, skulle rätt väl anstått en liten näbbig kokett. Men när bon i detsamma varseblef Theodors dystra blick och den ovanliga blekheten i hans ansigte, försvann genast all förtrytelse, och med det ömmaste deltagande frågade hon hvad som fattades honom. Hennes blick och den innerliga klangfulla rösten var tillräcklig att åter jaga blodet uppi hans ansigte, och med möda kunde han fatta sig nog, för att föregifva någon obetydlig orsak till sin upprörda sinnesstämning. Allt hvad den goda grefvinnan — allt hvad Amelie sade för att muntra och gläda honom, tjenade blott att öka hans qval. (Forts. följer.)