Aftonbladet – 6 augusti 1845, sida 2

ann med förundran Amelie ensam vid fönstret, utande hufvudet mot handen, och då hon, vid let sagta builer modrens ankomst förorsakade, ipplyfte det, perlade tårar nedåt kinderna. Hon veskrel sin ängslan: Kanske Astor, den vilda fåen han alltid vill rida, kastat af honoml Din lilla toka — log modren och bortkysste årarne — för tre timmar sedan såg jag honom risk och färdig återvända; och Astor, ehuru skummande af fragga, dansade i dag mera sansadt än vanligt förbi vattenkonsten. Jag trodde mig redan skulle finna eder fördjupade i Byron ser något dylikt. Han kommer säkert snart — eller kanske han har något annat att göra. Lugnad öfver hans färd, kände Amelie en liten förtrytelse öfver, att han skulle kunna hafva någon inressantare sysselsättning, ån i hennes arbetsrum. Arme Theodor! Det var ingen angenäm sysselsättning, som böll honom borta. — Ett rof för våldsamma lidelser, vandrade han fram och tillbaka i parkens mörkaste gångar. Utan att gifva akt derpå, hade han öfverlemnat sig åt det mäktiga inflytandet af Amelies glödande snille och varma bjerta. Han hade insöft sig i säkerhet, då han kände sin ömhet för Hilma oförminskad Men nu först, då han anade sig älskad tillbaka af Amelie, fann han, att de känslor han började hysa för henne, voro af helt annan natur än den lugna, innerliga tillgifvenhet ban hyste för fostersystern. Det sednare var barndomsvänskap — höjd af den känsla en yngling byser för det enda unga fruntimmer ban varit fästad vid, och som ban red n som gosse kallade psin lilla fästmö. Denna tillgifvenhet hade han ända till detia ögon