Aftonbladet – 5 augusti 1845, sida 3

sigte uttrycker godhet. På hufvudet hade han en oräktig kronartad mössa, prydd med paradisfogelsfjädrar; om rikedomen af perlor och ädla stenar, fhvarmed den kungl. familjens medlemmar voro betäckte, och om den prakt som i allmänhet råder vid sådane tillfällen, är svårt att kunna lemna en beskrifning. Vid hvarje gathörn hade man placerat något i ögonen fallande, för att visa hofvets glans: såsom elefanter, kameler, tigrar, fackelbärare, o.s.v. På audiensen följde en frukost, hvilken serverades på ett bord i en lång sal, hvars ena sida upptogs af infödingar och den andra af engelsmän. Bakom konungen visade sig en nästan ogenomträngiig massa af betjening, och omedeibarligen bakom hans person stodorikets högre embetsmän. Under måltiden roades sällskapet oupphörligt af sångare, danserskor och gycklare. Såsom en skänk af konungen presenterades prinsen en präktig, med ädla stenar besatt, indisk tobakspipa (Hukah), som åtföljdes af andra dyrbara och intressanta presenter, en sabel, en ring och konungens porträtt. Efter frukosten begaf man sig ut på Verandan för att åse den djurstrid, som skulle ega rum i en der utanför befintlig inhägnad. Tre eiler fyra starka bufflar, med präktiga och svängda born, rörde sig der fram och åter, under det man ej kunde förmå deras motståndare, tvenne tigrar, att begifva sig ut ur sina burar. Slutligen lyckades det likväl att drifva ut dem med spetsiga störar; raskt sprungo de nu mellan bufflarne, hvilka imedlertid förföljde dem med hornen, så att de snart åter drefvos in i sina tillflyktsorter. Men nu framstörtade plötsligt en stor tiger från en bur på den motsatta sidan, och rytande och med upplyftad svans kastade han sig med ett par satser på den starkaste buffeln. I ett ögonblick hade han fästat sina klor och tänder i djurets nacke, der han krampaktigt höll sig fast, utan att röra sig. Bulfeln, som förlorat fattningen genom det oförmodade anfallet, blef för ett ögonblick stående oörörlig, med hufvudet nedtryckt under den tunga bördan; men snart började han ruska på sig och våldsamt arbeta mot väggen. Hans kamrater skyndade honom nu till bjelp och riktade sina horn, som lansar, mot tigerns kropp. Imedlertid hade de båda andra tigrarne fattat mod och blandat sig i striden. För en stund fortfor den i obeskriflig förvirring, under ett fruktansvärdt rytande, rifvande och stötande; nägra apor, som voro fastkedjade vid stänger och nedkastades genom de tillfälliga stötar hvilka dessa fingo uppbära, kastade sig utsträckta på marken och ställde sig som de varit döda, under det striden fortsattes. Denna varade äl ej länge. Tigern blef snart afskakad från motståndarens hals, och genom några kraftiga stötar kastad i ett hörn. I detta ögonblick lät man två björnar träda inom skrankorna, och nu uppstod en ny strid mellan desse och tigrarne; men den sårade buffein, ett modigt djur, gjorde slut på saken, derigenom, att han kastade båda kämparne öfver ända. Björnar och tigrar hade förlorat lusten till vidare angrepp, och de sednare suto ängsliga och rytande kring väggarne, hvarifrån de ej kunde framdrifvas, oaktadt de spetsiga käpparne äter flitigt användes. Striden hade fullkomligt utfallit till buffelns fördel, och man trodde, att omsorgen om en buffelunge, hvilken befann sig bland de gamle, retat modren till ett så -modigt försvar. — Härpå begaf man sig till en hvälfd sal, hvarifrån man åskådade en strid mellan elefanter på andra sidan floden. Sedan de vidrört hvarandra med snabliarne, började de använda tänderna, hvarvid snabiarne bildade en fullkomlig knut. I denna strid fick en elefant sin tand afbruten, hvaröfyver han råkade i sådant raseri, att han oupphörligt jagade sin motståndare framför sig öfver fältet. Ryttare och fotgängare, väpnade med lansar, kastade sig nu emellan för att åtskilja de stridande djuren, som först lyckades efter mycken ansträngning. En del af åskådarne, som stodo tätt sammanpackade på stranden, måste kasta sig i floden, för att ej bli nedtrampade; men det oaktadt inträffade ingen olyckshändelse. Derpå följde andra förlustelser: striden mellan gumsar och antiloper, och smakfullt utförda kavalierifäktningar, svärdsdansar, ringränningar o. s. v.; allt lika mångfalldigt som särdeles intressant. Vid afskedstagandet hängde konungen en guirland a? silfverglitter omkring prinsen, så väl som samtliga gästerna, och äfven prinsen måste, enligt landets sed, visa samma artighet mot alla medlemmarne af den kungliza familjen. Detta bruk eger också rum i privata sällskaper, Och vid alla besök som de resande gjorde dröp man vid afskedstagandet några droppar sandeleiler rosenolja i deras händer, och behängde dem med rosenguirlander. Om aftonen, före prinsens afresa, anställdes åter en fest för honom; men denna gången i sjelfva staden. Hela det kongl. palatsets gård och de deri inneslutna mauriska pelargångarna, likasom blomsterparterrerne och vattenbasinerne i dess centner, strålade i den herrligaste uppIlysning. Med anledning al en opasslighet visade konungen sig ej vid taffeln, der tronföljaren gjorde les konneurs. Till slut lyste prinsens namncehifter, jemte konungens, såsom point de vue. Den 6 April inträffade de resande i Agra, Stor-Moguls gamla besittning, hvarifrån de d. 43 ville uppbryta till Delhi för all derifrån fortsätta resan uppit Ganges till bergstrakten. Huruvida de kunna intränga i Tibet var obestämdt. — ER UnGpomuiG DON Juan försökte nyligen huru många sköna han kunde vinna och började på samma gång en kärlekshandel med tre flickor i Madrid, i den akt och mening, att efter någon tid öfvergifva dem allesamman; — men spanska fruntimren förstå sig ej på skämt i kärleksväg, och knappt hade 2 tre flickorna upptäckt att de voro beiragne, förr