Aftonbladet – 5 augusti 1845, sida 2

ESS SSA ee VÅh nej! det är sannt, jag borde veta det; han måsle ju, stackars karl, så ofta resa till grefve B—s. Men då kommer han väl alltid bit i resan. Söta Hilma! Intet behöfver du rodna för det; det vore ju mycket underligt om han icke gjorde det. Kroken är ju ingen. Tre mil är den, och ganska långt är det, då en sjuk behböfver hjelp, svarade Hilma, som alltför väl märkte att den obarmhertiga frågerskan visste att han sällan gjorde denna omväg. Tre mib, inföll studenten läspande — )3 mil. ack, det är blott tre steg för den som är så lycklig att få resa på kärlekens diligens., — Har skrattade högt och gnuggade händerna förnöjc öfver sin qviekhet, och mor och syster accompagnerade med full hals hans löje. Ack, jag rigtigt beklagar honomp, återtog kap: lanskan, ,att det just skall vara en ung vackei flicka han skall sköta. Folk äro så elaka, alltic så färdiga att utsprida vissa rykten., Hilma skattade sig lycklig alt få aflägsna sit med att bära ut kaffet, och skyndade sedan ne i trädgården för att bemta sig; men hon had kn-ppt hunnit fyra steg nedåt gången, förr äl hon upphanns af Sophie, som utan krus tog hen nes arm och utropade: Ack, min lilla Hilmal hvad det gjorde mi ondt om dig, att Mamma skulle bry dig så der när alla hörde det! Men hon anar ej hvad vår känslofulla bjertan lida. Ack, tro mig, min söt vän, att jag så innerligt deltager i din olycka. Dock i hennes ton låg mindre af vänskaplig sym pati, än hon trodde. s Olycka, hvilken olycka? frågade Hilma oc drog sin arm-ur Sophies. Åh, du vet nog hvad jag menar, fast du vill erkänna det. Icke? Nå så vill jag säga di det då, af deltagande att du icke oberedd m I krossas af slaget. Fort till saken, bad Hilma, psäkert vet d ingen olycka för mig.