Aftonbladet – 31 juli 1845, sida 3

dinavisk framtid, alla idfer om en blifvande för. ening och sammansmältning, som först torde blifva kommande tidsåldrars arfvedel, så qvarstå dock såsom närvarande resultat af denna rörelse det enda och sannerligen högst vigtiga factum, att ideen om en skandinavisk enhet oafvisligen är bestämd att upphäfva grundvalen för Rysslands politik i afseende på norden och dymedelst undanrycka det stödet för dess välde i Östersjön. Derföre är också denna rörelse i skandinaviska lifvet en företeelse af djupt ingripande vigt. Antaget äfven att intet steg mer skedde på denna bana, så är likväl det för alitid vunnet, att Sverge hädanefter icke så lätt skall behöfva frukta en fiendtlig granne i Danmark. Medelst dyra uppoffringar har Sverge ernått denna säkerhet: först Skåne och dess grannlandskaper, sedan Norge, har det för detta ändamål måst tillkämpa sig. Men ett verkligt slut finner detta sträfvande först nu, sedan folkens vänskap gjort furstarnas fiendskap omöjlig. Och derföre skall man nödgas erkänna, att alla, som hafva anledning att frukta Rysslands ställning vid Östersjön, böra med glädje emotse skandinavismens utveckling. Så mycket är för närvarande, i denna sida af saken, nästan redan vunnet. Vore det vår sak att uppställa! möjlighetsberäkningar, så låte sig lätt bevisa, hvilken högst olika ställning Sverge redan nu, fall af en allvarsam konflikt, skulle intaga mot den ue det så ofta besegrade, men på sistone genom nesigt förräderi segerrik vordna ryska kolossen — om remligen det rätt förstode att begagna sig af den ördel, de nya förhållandena ofelbart skulle tillskynda. Men det vissa är att hädanefter ingen förståndigare och helsosammare politik för Sverge kan gifvas än tt kraftigt befordrande af alla vänskapliga förhålanden med Danmark; på skandinavismens grund vilar den säkraste stödjepelaren för Sverges makt yttre hänseenden.