Aftonbladet – 31 juli 1845, sida 3

sednaste besök i Köpenhamn, i samma mån börjar det äfven framställa sig med en klarare nödvändighet, att den skandinaviska iden innehåller något annat och mera, än en blott litterär förening, hvartill åtskilliga notabiliteter, serdeles här i Sverge, ifrån början med så många protester ville inskränka och begränsa densamma. Åttsnart så skulle ske vågade Aftonbladet förutsäga redan för mer än ett år sedan, då vi tillika yttrade, att vi för vår del ansågo ideen kunna uppträda i sin verkliga kraft och styrka först i samma mån, som insigten härom blefve allmännare. Man kan i detta afseende icke mera misstaga sig om betydelsen af det sista mötet i Köpenhamn; och sedermera hafve vi funnit några artiklar i Allgemeine Zeitung, hvilka på ett så snillrikt sätt utveckla och åskådliggöra sakens intresse för Sverge serskildt, neml. från den politiska synpunkten betraktadt, att våra läsare säkert med nöje skola inhemta följande utdrag deraf: Till de många företeelser, som onekligen måste vara af högsta betydelse för framtiden, hörer utan gensägelse denna skandinaviska rörelse, som allt högre och bestämdare gifver sin tillvaro tillkänna. Att visa hvari denna betydelse ligger — icke af sjelfva rörelsen, utan af det, som den förbereder och hvad man deraf hoppas — dertill behöfves i sanning icke många ord: en kort öfverblick af förhållandena skall vara tillräcklig för att anvisa ett uppmärksamt iakttagande af skandinaviska ideens utveckling den plats i dagens litteratur, som hon med hvarje dag allt mer oafvisligt fordrar. Betraktar man nemligen först historien om Rysslands utveckling i Norden, så visar sig tydligen att Rysslands segrar öfver Sverge icke så mycket kunna tillskrifvas det förras vapenmakt, som fastmer Skandinaviens söndring i två stora hälfter, de der oupphörligen i bitter fiendskap bekämpade hvarandra. Det är en allmänt gjord iakttagelse, att svenska väldets underlägsenhet i Finland och Östersjöprovinserna varit en följd af dess stridskrafters förlamande genom Danmark. Sällan har Ryssland ensamt fört något krig mot Sverge: Danmark var städse dess trogna bundsförvandt; och den hämnande Nemesis, som oaflåtligen men alltid förgäfves bestraffade denna onaturliga förbindelse derigenom, att hon lät Sverge af danska besittningar återvinna hvad det af egna förlorade till Ryssland, har endast bidragit att nära och underhålla den gamla blodiga tvedrägten. Aldrig hade Ryssland blifvit hvad det är, utan detta vansinniga kif mellan Nordens syskonländer; aldrig hade vi på Östersjön sett ryska flaggor, vid Dänas och Newas stränder ryska palatser, vid Tysklands gränser ryska Tartarer, utan detta hittills oförsonade hat mellan skandinaviska brödrafolken. Och ännu i dag icke blott är de båda skandinaviska makternas söndring grundlaget för den ryska politiken, utan det måste ock för det enfaldigaste begrepp vara klart, att denna politik icke kan hafva någon annan basis. Ryssland är svagt i norden: Finnarna äro ett hårdnackadt och trotsigt folk, och Ryssarna frukta dem mer än de tillstå för sig sjelfva. Ännu älska dessa Finnar Svenskarna; och ännu lefva tillräckligt många män som 4809 lagt gods och blod i vågskålen mot östra Europas Slaver. Icke mindre betänklig är Rysslands ställning i Östersjöprovinserna. Här vänder sig månget ädelt sinne till det tyska södern; men icke mindre äro dessa länder genom otaliga band fästade vid minnet af svenska herraväldet derstädes. Då Carl XI kunde på kartan under Rigas namn skrifva: Gud har gifvit mig det, och ingen djefvul skall återtaga det ifrån mig löpte väl någon gång en rättighet och ett privilegium fara, men landets nationalitet blef likväl beståndande. Nu se Tyskar och Svenskar med innerligt beklagande förryskningens flod öfversvämma landet, och kunde de blott hämma den, huru gerna skulle de icke derför våga lil och blod! Vi upprepa de!, Ryssland är icke starkt i Norden: dess makt Iåg i Danmarks söndring med Sverge, och ännu den nyaste tiden har visat oss huru riktigt Ryssland vetat uppskatta den lilla östatens vänskap. Detta är nu det första som skandinavismen har till bestämmelse att ombilda. Väl arbetar den sig långsamt framåt, och ännu nästan innehållslös drager den hän högt öfver det dagliga lifvet in i känslornas och förhoppningarnas verld; men dessa känslor och förhoppningar, i hvilka den lefver, äro Folkets. De tider äro förbi, då Svenskar och Danskar ej kunde tala om hvarandra utan hatets bittra tillmälen, ej kunde mötas annorlunda än med svärdet i hand; och med hvarje ny beröringspunkt, med hvarje fest, med hvarje helsning mellan Sverge och Danmark blir ett krig mellan båda rikena allt mer omöjligt. Om vi ock för ögonblicket lemna å sido alla drömmar om en ovldana ckan