Aftonbladet – 31 juli 1845, sida 3

Eders majestät, tillåt en ärlig man, och som menar er och Sverige väl, att yttra ett ord. Vår lands närvarande belägenhet är vådlig, vi kunn: omöjligt med heder sköta de fiender vi redar hafva, hvarföre då skaffa oss flera, när det kar undvikas. Utvidga derför icke er krigsteater, utan inskränk den snarare, jag ber det uti fäderneslandets namn I su Konungen, ännu mera otålig och uppbragt öfver denna motsägelse, kunde ej längre styra sin uppblossande harm, utan gick rakt på Ehrenheim, utsträckte sin knytnälve mot hans ansigte och röt: Jag har nog märkt huru man länge sökt skrämma mig till fred; men jag skall visa, all jag ej låter skrämma mig af någon, ej heller af er, min baron. . Kanslipresidenten tog förvånad ett steg tillbaka, förblef dock lugn, ehuru något allvarsammare. Med en välljudande stämma, hvars säkra klang tillkännagaf de aldrig svigtande ridderliga tänkesätten, svarade han: Sire! det har ingalunda var ril min afsigt att skrämma er, utan endast och allenast att uppfylla en undersåtlig pligt, i dei Jag visade er den fara, för hvilken ni blotsläller er sjelf, er familj och hela nationen, Oc på det eders majestät målte finna, all mina råc äro oegennyttiga, får jag härmed, ehuru medellös nedlägga mitt embete, i fall eders majestät ej anser sig kunna följa dem) Dessa manliga och Ehrenheim värdiga ord träf fade en af de strängar i Gustaf Adolfs hjerta som alltid klingade rent. På en gång lade si hans stormande oböjlighet, han blef lugn, ender: af mattighet eller öfver anspeglingen på hans fa mils möjliga öde, och nu vidrörde han sakta sit trogne tjenares axel och sade: Förlåt mig, on jag gått för långt emot er; jag vet, ni, åtminsto ne, är mig tillgifven. Dessa få, oförblommerade ord ur djupet af ett ädelt bröst kunde ej anna ) Ehrenheims egna ord.