Aftonbladet – 31 juli 1845, sida 2

räcka i 666 år, räknadt från pålven Gregorius den sjunde, som Bengel bevisat. Här tystnade talaren, lutade sig mot ryggstödet och föll i en slags eftertanke, eller kanske rent af känslolöshet, i hvilken han förlorade sig några minuter, men for sedan häftigt upp, sköt stolen tillbaka och fortsatte samtalet med sig sjelf, i det han med långa och tunga steg mätte det dystra rummet: nej, jag vill ej lyssna till menniskors prat, de äro alla låga, falska, egennyttiga och sin egen äras trumpetare. Men på mig sjel! vill jag tro och bygga, om jag ock skulle komma att stå ensam i lifvet, öfvergifven, förrådd och hårdt bedömd. Ack, att lifvet är så kort och krafterna så svaga; att hjertats glöd icke alltid är nog stark, för att deruti härda det stål, som passar för kämpasvärd. Men det ges en annan värma, kärlekens! I den vill jag nedlägga mir själ, att den der må afbränna all jordisk smuts och slagg; och skulle det ej lyckas mig att de blifva ren, utan blott aska, — så vet jag dock att hvad i kärlek förgår, det varder ej förgånget utan skall stå upp försonadt och förskönadt. Här gjordes åter ett kort uppehåll. Stora svett droppar glänste redan på den ojemna pannan, oci det sågs att en storm hade upprört det grumlig: djupet i ett olyckligt hjerta. Trött af den inr upplysningen och kanske för att stilla oroliga tan kar gick nu den sig sjelf benämnda ,öfvergilne fram till fenstret, lutade sig der mot fensterbå gen, och lät den irrande blicken flyga öfver sta den. Ve, ve den stora staden,, började ha! åter, ,utanoch innanföre äro hundarna, giftblan dare; de okyske, och mördare och afgudadyrkare och -en hvar som älskar och gör lögn. Men mi stad skall blifva befriad från ogräset, jag svä det, om jag ock skall duka under i mitt ege befrielsekrig med onda makter. Mitt öde: ha sjungit vid min födelse: du skall herrska; oc! ljag vill, jag måste fullgöra denna min bestäm melse, ginge ock min väg genom eld och blo