Aftonbladet – 31 juli 1845, sida 2

Sveriges konungar, som väl kan kallas den största hjelten, men den olyckligaste regenten. Uti en ebenholtz-fåtölj, med öfverdrag af guldinväfdt purpursiden, och hvars ryggstöd öfverst prålade med en kunglig krona, satt den nyss teknade, ifrigt sysselsatt med läsningen af en bok, som hvilade på ett framför fåtöljen stående bord med marmorskifva, der åtskilliga böcker och skrifmaterialier hade erhållit sin plats, samt en silfverlampa, som kastade ett svagt sken öfver det med gobelinstapeter smyckade rummet, der för öfrigt ingen lyx förmärktes. Tvärtom, den enkelhet som var största förtjensten hos rummets egare, kunde äfven kallas ställets vackraste prydnad. Det var afton, stjernorna smögo sig förstulet fram på den skytäckta himlen, der nu en svag purpurrand utbredde sig längst vestra horizonten och antydde en kall natt; under det att ett darrande månsken kastade sin klara silfvermantel på vågorna uti norrström, der den svarta vattenfogeln med hvita hufvudet orolig flög öfver de brusande elementet och doppade sina vingar deri Nu klämtade klockan åtta i St. Nicolai höga kyrktorn. Den läsande spratt till och upphörde med sitt arbete, hvarefter han sade för sig sjelf: Mod, blott mod, ty här står det tydligt (och nu lade han sin högra hand på boken, som var hofrådet doktor Johan Heinrich Jungs apocalyptisks I svärmerier öfver uppenbarelseboken) att ett djur skulle ur hafvet uppstiga, med tio horn och sju hufvuden, och på sina horn tio kungliga kronor, och på sina hufvuden -gudsförsmädelsens namn Och hela jorden följde af förundran efter djuret och menniskorna sade:: hvem liknar djuret och hvem kan föra krig med det? Men det står ock att den som har omdömeskraft, den uträkne dju rets siffertal; ty det är en menniskas siffertal och dess siffertal är sexhundrade sextiosex. Hära följer, att det sjuhufviga djurets monarki skal