Aftonbladet – 30 juli 1845, sida 2

på landskontoren, försvunno, så kunde landssekreterareoch landskamererareembetena .jemväl försvinna, och land-höfdingarne deremot erhålla sin aflöning i ett tör allt, med rättighet och förbindslse att sjelf välja och betala sist skrifvarebiträde, på samma sätt, som i långliga tider praktiserats med domareembetenas utöfning. Utom det, att detta till en viss grad öfverensstömmer med det sätt, hvarpå samma slags embeten, nemk. amtmännens, utöfvas i Norrige, ha viäfven öfver denna fråga serskildt rådfört oss med flera sakkunniga embetsmän, som ansett förslaget ganska verkställbart och varit ense om den utomordentliga fördel, det skulle medföra, att på sådant sätt kunna få en till machinerict förenklad regering af länsstyrelsen. Efter detta lilla företal meddelas bär nedan den insända artikeln: OM LANDSHÖFDINGE-TJENSTERNES FÖRÄNDRING. Ibland frågor, som visserligen kunna sägas tillhöra framtiden men likväl, kanbända, en icke alltför aflägsen framtid, intager den om en förändrad organisation af Länsoch Stifts-styrelserna ett sanska vigtigt rum. Allmänhetens tankar bafva åtskilliga gånger varit vända åt dessahåll; och några bekanta bändelser inom Prosteståndets högre ledning, å ena sidan, likasom inom Civiloch Landsstaterna, å den andra, hafva på de sednaste tiderna gifvit stark fart åt den längesedan vaknade ölvertsygelsen om nödvändigheten af en organisutions-fö srändring i den administrativa delen af dessa slags embetsverk. Inom landsorterna har gäsningen vid flera tillfällen gifvit sig Iuft, då besynnerliga tilltag af chefer emot den personliga fribeten att handla utan något slags intrång i allt hvad lag ej förbjuder, väckt underlydandes förvåning och allmänhetens indignation. Likasom man ifrån det ena hållet tycktes blindt antaga, att tjenstemän icke allenast voro bundne genom de pligter deras tjenster ålade dem, utan derutöfver ock borde anse sig, så till sägandes, med hela sin personlighet förskrifne åt sina chefers godtycke, beröfvade alla medborgerliga rätticheter, som de jemte och utom tjensten verkligen egde; så började man ifrån det andra hållet allt mer finna dylika anspråk högst besynnerliga, då de saknade grund i rikets författningar, I synnerhet inom militärstaterna var det som Iden tankan på höjderna ville göra sig göllande, latt tjenstemannen (officeraren) vore beroende af lsin chef icke blott i de honom rörande militärsaker, utan äfven i annat, särdeles i politiken. Således skulle en ledamot af armåen icke tå hysa och yttra andra öfvertygelser om samhällets vigtigaste frågor, än sådana, som öfverensstämde med Ibefälbafvarnes Politiska opinioner: och således emanerade t. ex. före mötet i Livköping i fjolhöstas de märkvärdiga Förmaningarrse, med hela meningen af Ordres, att officerare icke måtte deltaga i adresser för Representationsförändringen efter Reformvännernas försla, ; likasom näpst gafs till en och annan officer vid Fiottan, hvilken tllåtit sig deltaga deruti. Något sundt be: srepp låter väl icke tänka sig i allt detta; enär ingen lärer kunna neka, att Olficeraren lika väl som hvarje annan medlem af svenska sambället, eger alt i alla tjensten icke angående ärenden sköta sig sjelf, tala, samlas och handla huru han behaIgar, blott det icke sker med öfverskridande af de gränsor, lagen utsätt r. Att biskoparne skulle hafva tillåtit sig afgifva ungefär enahanda slags förbud (under titel ar pråd) till sina underlydande prester, derest desse ännu hunnit till något större antal visa sig på framskridandets sida, behöfver man ej sätta i fråga. Och vidare, att inom vissa juridiska embetsverk något dermed analogt passerat, är, såsom vi nylig. n sett, ej beller längre någon hemligbet. I alla riktningar upptäcker min följaktligen ett chefs-god!tycke vilja utbilda sig till en egen mskt i staten, hvilken i sina försök mot folket skjuter Konungen framför sig, förebärande Majestätets vilja; men vid hvarje närmare rälst befiunes lika lite: stödja sig på konu: gabud, som på lagbud. Denna byråIkratiska tendens utvör otvifvelaktigt en af samhällets farligaste sjukdomar. Den hotar regent och nation på en och samma gång, genom att Itränga sig emellan dem begge, söka ski:ja dem åt och göra dem till bvarandras fiender. Då likg väl en nyttig och sytteseuligt ivrattad embetsmannakorps är för ett land af högsta vigt att esa, återstår intet annat, än att från densamma bortrensa det byråkratiska, det skadliga, det egoistiska elementet. Vi hafva nyligen meddelat våra läsare en artikel ur en landsortstidning, Jönköpingsbladet, der I