Aftonbladet – 30 juli 1845, sida 1

— rasa, som uppställer afgudar midt uti vår kristna församling — om icke godtrogenheten. Förstir ni mig nu? . Nej, sannerligen jag det gör, och hvad allt detta angår mig; försäkrade den förvånade borgaren. Och hvarföre? Just emedan ni self har fir stor lätthet alt tro. Men jag vill uttrycka mig tydligare: ponera ni tillhörde en rik och aktad samhällsklass; hvad vore då er första skyldighet, jo, att bevaka den metalliska och moraliska forden, så att den ej kom att uppblandas med til!satser, som endast skulle nedsätta det solida värdet. Hur sker detta lättast? genom alt akta på tidens tecken och gifva behörig fastbet åt sin öfvertygel.e, samt att ej för mycket öppna sig för sidoinflytelser. Omständligare vill jag nu ej för klara mig, dock bör jag underrätta er, att den person, som nyss så vackert tiggde och fick ert varma medlidande för det ovärdiga, genom att upphöja det, var en af dessa förtryckets, despotismens tjenstehjon, hvars göromål är att springa omkring med håfven, för att der hopsamla de syndaförlåtelser, som godtrogenheten ej förstår att använda på elt bättre sätt. Nu nög — om ej förmycket. Se, der kommer en kavalleripatrull, det betyder en konspiration, alltid en konspiration,, och nu skrattade den okände och vände borgaren ryggen. Under simma tid som detta korta samtal räckte, märktes mycken rörelse i ministerhotelet. Ryssarnes inbrott i Finland hade bringat Gustaf Alolf i raseri, och han svor nu att låta hämden atplåna en sådan skymf. Första frukten af denna örbittring blef en befallning till kanslipresidenen baron Ehrenheim att genast låta arrestera ryska ministern och försegla hans papper. Det var sfveradjutanten friherre Boye, som fick i uppdrag att verkställa den godtyekliga och obetänksamma ordern, och som nu, åtföljd af civila och militära embetsmän, hvilka stannat i ett af de