Aftonbladet – 29 juli 1845, sida 2

hand, samtliga HIgurernas ansigten ha ganska hvardaglig snitt och tillhöra, likasom rummet, anrättningen och husgerådet, tydligen den lägre men välbehållna medelklassen. Men allt är sannt och lefvande; de vakna gästernas skratt är så hjertligt, den sofvande rynkar så naturligt på pannan och tinningarne kring de tunga ögonlocken, att man tycker sig ha sett det ena och andra förut och finner att det icke kan vara annorlunda. Fördjupad i åskådandet af hvad menniskorna förehafva, glömmer man nästan att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt bisakerna, och attt. ex. räcka ut handen efter den på bordet skimrande muggen af saltglaseradt stengods, för att taga de blå teckningarne derpå närmare i betraktande. Det hela är, kort sagdt, en tafla i gammal Nederländsk stil, nyss målad. Från detta söderländska arbete leder oss nummerföljden till ett nordiskt (JE 439) och vi befinna oss här framför expositionens glanspunkt för detta år, en oljemålning af Hr A. Tideman, Norsk Historiemålare, föreställande en Bondhustru, som berättar sagor; kostymer från Hardanger i Norrige. — Det är en scen ur folklifvet, enkelt och osökt anordnad och grupperad, men med djup konst, just genom denna okonstlade enkelhet, och så artistiskt eller snarare poetiskt utförd, till teckning, karaktersoch affektuttryck, kolorit, ljuseffekter — med ett ord allt hvad som fordras till åstadkommande af ett harmoniskt total-intryck och illusion, att man kan söka länge i berömda tafvelgallerier, efter någonting att jemföra dermed. Taflan tillhör H. M. Konungen, och är värd att pryda en konungs kabinett. Hvarje gång ref. besökt expositionen, bar han alltid funnit en del af den annars fåtaliga publiken bilda en grupp kring detta konstverk. För dem bland våra läsare, som sjelfva ej sett det, skola vi med några ord beskrifva dess anordning, i afsigt att sedan tillägga något om utförandet och effekten. — Man ser det inre af en bondstuga, hvars ena långvägg utgör taflans bakgrund. Invid denna vägg, till höger, befinnes på gafvelväggen en spisel, framför hvars något högt belägna eldstad husmodren står, en rask och frodig qvinna, som vid elden förehar någon anrättning till qvällen. Spiseln är nischformig, så att den från gafveln framskjutande sidomuren för åskådaren döljer sjelfva elden; endast det starka skenet deraf upplyser föremålen omkring den, ganska klart. På motsatta gafvelväggen, eller längst ifrån eldstaden, åt venster, sitter högt upp en liten lampa, som ger dager åt stugans andra och mörkare ända, och vid skenet af den arbetar en äldre bonde, med bandknifven i hand, på tunnstäfver. I förgrunden, något åt högra sidan, sitta bredvid hvarandra på golfvet och belysta af eldskenet, två barn, om 8 till 40 års ålder; gossen biträder redan farfar i slöjden: han har omkring sig spånhögar och tunnband, och håller ett half. färdigt i venstra handen, samt knifven i den högra; dock, för tillfället fäller han begge händerna ifrån sig; han och hans yngre syster (mar ser tydligt på tycket att de äro syskon) befinns sig för ögonblicket alldeles utom verkligheten: verld. Med spända blickar och halföppen mun lyssna de på sagan; gossen undrande, men oförskräckt; flickan åter litet ängslig, så att hon smyger sig intill brodren, likasom att söka skydd hos honom, men likväl med oafvända blickar på sagoförtäljerskan. De ha också skäl dertill; ty denna en lång, ålderstigen, sigenarlik qvinna, dold som en vålnad i skuggan bakom spiseln, och endasi visande mot eldskenet sin skarpa, åt barnens sids af fullkomligt mörker täckta profil, håller jus på att, som det tycks, för dem härma huru jet ten, trollet, eller hvad det är för ett vidunder griper sitt rof; hon räcker ut öfver deras hufvuden sin magra hand, mellan hvars smala krökta fingrar eldskenet glöder. Man ser att det är ett enda väsendtligt kraftställe i berättelsen, som på ett eller annat sätt bestämmer hela personalens anletsdrag och åthäfvor i det afbildade ögonblicket Den berättande gummans allvarsamma och sträng: Idrag uttrycka hennes egen fullkomliga tillförsigt til Ihvad hon förtäljer; i de begge näpna men är. liga barnansigtena råder en tro på den gamla ord, öfver alla tvifvel; men den vid spiseln syss TIlande modren ser med återhållet leende på d små, och iikasom forskar efter sagans intrycl hos dem, medan hennes i öfrigt stolta och tryg. ga skick låter ana, att hon räknar sig till et upplystare slägte, som icke skräms af sådant der, -I Dessa fyra vid eldskenet befintliga figurer utgör scenens hufvudpersonal; farfarsgubben sitter tem ligen prosaisk och likgiltig för sig sjelf vid si lampa. Afven han har likväl för ögonblicket lag -Ined handen med bandknifven, overksam, me hans anletsdrag uttrycka snarast något missnöj öfver att gossen hindras från sitt arbete; ha tycks vänta på att historien snart måtte slut: så att det kan återtagas. Sådan är anordninger hvarje figurs ställning står i noggrann öfverens stämmelse dermed; de dervid uppkommande för kortningarne äro icke sökta, men fullkomligen si kert återgifna der de behöfdes. Öfver alltsam mans fördela sig de olika dagrarne från elde och lampan, jemte deraf föranledda färgskiftnir gar i lokalteinter och skuggor, så harmoniskt oc effektfullt, att man ej blott på ett litet afstån ser hela uppträdet förvillande lifligt framför si; utan äfven på närmare håll frestas att taga t.e gossen öfver ansigtet. för att känna efter, om dt EE ER ME RE ER Er 0 OP RE ET