Aftonbladet – 28 juli 1845, sida 3

vid aderton års ålder och i följd af grundlagen emottog Sveriges ärorika men ansvarsfulla spira Sverige befann sig vid denna tidpunkt uti ett lyckligt förhållande till sina grannar; fridens sol glänste öfver våra berg, och framkallade en enskild och allmän belåtenhet. Man hade ännu icke, säger von Eggertz, antagit det system, att anse en neutral statshandel med en fiende såsom sjelf en fiendtlighet, och en kommunikation med dess regering blef ännu icke skäl till en krigsförklaring. Hade nu den unge konungen förstått att vara nöjd med ett obemärkt men derför ej mindre verksamt lif, så hade ban troligen blifvit en af våra mest älskade regenter; hade han dertill insett det nödvändiga, för hvar och en i hans läge, att uppoffra det enskildta tycket för det allmännas, och förenat sig med storfurstinnan Alexandrina, så hade han åtminstone undvikit denna sin första politiska synd, som väl rätteligen kan anses hafva grundlaggt Rysslands snart derefter visade hätskhet mot Sverige. Men han kunde omjligt förmå sig att fatta det slags förnuftiga, som stod i rak motsats till kristendomens föreskrifter, han ville ej vinna en fördel med dåliga medel och förvandla äktenskapets betydelse till en statsaffär. Detta drag ställer imedlertid den moraliska och politiska mannen i hvar sin dager, och intygar att statsklokheten ej var der att påräkna. Och denna felande egenskap, jemte det lågande begäret att, i likhet med våra stora Gustafver, förvärfva sig ett lysande namn itideböckerna, förorsakade: att Sverige snart blef inveckladt uti det mest hotande krig med alla sina grannar. Det var emot Frankrike, Danmark, Norge och