Aftonbladet – 25 juli 1845, sida 1

Jag har nyss hört af en värd talare framställas, hvilken mängd af rättigheter de oäkta barnen äga, och att de endast sakna ett slags. såsom följi af deras olaga börd, nemligen familjerattighetrer. De hafva atla menskliga rättigheter, hette det. Jag frågar: buru skulle -de hava kunnat förverka dem? Kan det i ett kristligt samhälle anses såsom något liberalt medgifvande, att ingen menniska utest:nzces från menskliga rättigheter? Men de der mecborgerliga rätligheterna, är det så alldeles helt med dem? Månne icke äfven dertill hörer just den rättighet som här. till en del är i fråga? Eller är icke arfsräiten just en medborgerlig rättighet; en rättighet som genom borgerlig lag: är alla försäkrad, endast. med undantag af des-a oivckliga barn, hvilka ej hafva någon erkänd far? Eiler skall detta utestängande motiveras derigenom, att;de ej hafva några så kallade fan iljerättigheter, emedan de ej genom af lagen erkänd förbindelse mellan föräldrarne fått inträda i en familj? Således skall en oförvållad olycta äfven för framtiden bereda den oskyldige nya lidande? I andra hänseenden kan ban genom egna bemödanden skapa sig en egen, ve-ksam, nyttig, hedrande bana, och hinna äfven de högsta äreställen. Men lagen skall neka honom att anse sin mor, om hon än känner och erkänner hononi, för : ågot annat än på sina höjd för amma och uppostrarinna. Muen må cj lemna ur sigte att här endast är fråga om arf efter moder, icke efter fader, hvilket sednare naturligtvis ej kommer i fråga, då fadren i de flesta fall ej en gång är känd, mycket mindre erkänd. Det oäkta barnet får ju allt hvad det mod skäl kan fordra, säger man, då det erhålter sf modren vård och uppfostran. Nägot mer kan det ej skåligen begära, med afseende å sin börd. Är denna börd således barnets fel? Har det något i detta aseende förskyllt eiler ens kunnat fäörskylla? Feet är mor drens. Men om modren än stulle önska äfven i det afseendet något bättra sitt fel, tt hon ville låta sitt oskyldiga barn ärfva af sin egendom. så fär hon det icke. Lagen säger nej! Och hennes anhörige glömma oftast icke denna lagens bårdhet, utan slegra den till ännu högre grad, genom att utkasta den vanbördige, som inga fami:jerättigheter, eger, och låta honom hemta sitt liisuppehälle genom de nådesmulor, som församlingen eller a:;lmosegifvaren utdelar. Man har så nyss med rörelse uttalat en faders hjerteångest, som på dödsbädden tänker på sina barns möjliga förluster genom en förmyndares obestånd och dylikt; men bär synes mig ännu mera vara skäl att tänka sig en döende mors ångest för siut efterlemnade värniösa, genom hennes förseelse födda barn, om det vore rätt att taga känslan i anspråk vid afgörande af lacfrågor. Men kardina!saälet, för att neka oäkta barn arfsrätt eter moder, skall dock vara det, att ahtenskapets helgd sättes i fara. Vore det verkligen så, då skule jag också långe besinna mig och tvekande väga skälen, innan jag vågade yrka den värnlösss rätt. Men jag inser icke det oupplösliga s.mnanhanget mellan begge dessa ämnen. Kan äktenskapets helgd lida derigenom, att det oskyldiga barnet, som vål varit en frukt af skulden, men ej sjelt förskyllat den, får anse sin moder, äfven i borgerligt afseende såsom moder? Det är billigt att den skyldige umgäller. Derigenom erkännes öfverträde:sen för strafvärd och ästenskapets helga vinnes. Men hvad bidrager det dertill att man tillika straffar den oskyldige? Skal ett orättvist straff tjena att värna det som bör hållas i helgd? Kan lagen, som ej får ha andra syften än rättens upprätthållande, få uitala en sådan föreskrift? Eller tror man kanhända ait modien skall afhällas från öfvertradelsen af tanken derpå att frukten af hennes otillåtna kärlek ej en gäng skall få ärfva henne? Tror man att i passionens ögonblick några sådana betraktelser kuuna hejda dess utbrott? Nej! nej! andra motverkande krafter mäste finnas i själen, väckta genom en kristlig uppfostran, om den mäktiga frestelsen skall motverkas. Kalla, verldsliga beräkningar lemna intet ciler på sin höjd ewt vanmähtigt stöd. Slutligen: är helgåen a? kärleksbandet mellan mor och barn en sådan obetydlighet, att den ej förtjenar stödjas och upprät:hillas? Ser man icke mången mor hata frukten af sin egen brottsiiga förbindelse, skjuta den med afsky ifrån sig och lörneka den, om möjligt är? Har hon icke ett stöd dertöre i lagens stadgande som säger: du måste uppfostra barnet, ty det är ett tillbörligt straff för din förbrytelse; men du får ej gifva det hvad du eger, ty det år ändå icke egentligen ditt barn, utan ett oäkta foster. som icke tår ega lika stora och heliga rättigheter hos dig. som de rätta, inom äktenskapet födda barnen? Är denna åsigt den rätta, kristiiga? Doktor ÖDMANN: I det högv. Ståndet är åter före en öfverläggning Om en undantagslag. Nyss var det fråga om att försvara de värnlösas rätt; nu synes det åter åsyftas att utestänga andra ännu mer värnlösa från all rättvisa. Om jag, såsom cen föregående talare, skulle häpna öfver något anförande i detta ämne, så vore det öfver det skoningslösa, ja okristliga påståendet, att oskyldiga barn skola straffas för ett br tt. som föräldrarne begått, innan beviset på deras otukt såg dagen. Skälen till ett sådant yrkande äro ock märkvärdiga. Modren, heter det, har genom sin brottslighet utestängt både sig och sitt barn från familjrättigheter. Medborgliga rättigheter vill man tillerkänna henne, men icke intaga henne i familjen och låta henne njuta dess rätt. Detta vore högst vådligt för religion och seder. Hvad det vill säga, att modren skulle vara utstött ur familjen, förstår jag icke. Är då hennes synd af annan beskaffenhet än alla andra att den aldrig kan försonas eller förlåtas? Man har då ej tagit i betraktande, ett äfven hon kan ätergå till ett dygdigt och ärbart uppförande, att hon kan bli gift, återvinna aktning samt blifva en värdig medlem af samhället. Man har derjemte glömt, att just omtankan för det värnlösa barnet kan inverka på hennes uppförande, kan leda henne till ökad verk.amhet, just i den tankan, att hon förvärfvar något Lill sitt harng nundarkSll ach framtida Hheronino Man