Aftonbladet – 23 juli 1845, sida 1

ranne med rätta påkallar sina landsmäns uppmärksamhet på naturen af de till en viss fasthet hu lyckligen komna förhållanden. Vi låta honom Inu sjelf tala: Man bör undersöka huru en gång och i en nära framtid de inbördes relationerna emellan Frankrike och England skola antaga form. Amnet är svårt att behandla; m n jag skall försöka att iakttaga en sträng opartiskhet. Det finnes i Frankrike två ytterliga opinioner, som begge hafva ifriga förfäktare. Efter den ena af dessa meninIgar är England Frankrikes naturliga, eviga fiende. Att handla i öfverensstimmelse med England, i hvad som heldst, heter, efter denna åsigt, att emot sin vilja utsätta sig för förräderi eller åtminstone för ett oundvikligt svek. Efter den andra meningen är England för Frankrike, sådant detta är blifvet genom 48530 års revolution, I den enda möjliga bundsförvandten; alliancen emelIlan dem är hädanefter en nödvändighet; utan i I förening med England skall Frankrike icke kunna upprätthålla sin rang i Europa; att skilja sig ifrån England skulle vara, under alla händelser, att dömma sig sjelf till nederlag och förödmjukelser. Låtom oss närmare betrakta enhvar af dessa I meningar: I Man måste medgifva, att historien samt de I begge nationernas interessen och tänkesätt, uppställt emellan dem en skiljovägg, som politiken icke har lätt att nedbryta, och som talar för Iden första åsigten. Om det för det närvarande blott funnes i verlden två stora makter, som Jalla de öfriga slöto sig till, så vore saken enkel och klar. Men så är det icke. I stället för två, Tgifves minst fem, och om man skådar öfver Atlantiska hafvet sex. Nu är det tydligt, att förbållandena dessa makter emellan nödvändigt måste vara invecklade. Det kan inträffa, att ganska reella antipathier och rivaliteter hålla jemnvigten med andra ännu starkare känslor af denna art, ja, att de till och med af dessa öfverväldigas. Det kan hända, att der hvarest interessena på det hela äro skiljda, helt oväntadt ett gemensamt interesse dykar upp, betydligare än de divergerande och derföre beherrskande dessa. På detta sätt kunna gamla fiender blifva allierade och gamla allierade blifva fiender. Hvem må väl till exempel påstå, att Frankrike har haft orätt att antaga alliansen med England i det ögonblick, då det gällde att emancipera Belgien, bistå de italienska foiken, beIfria Grekland och rycka Spanien utur Don Carlos händer? Hvem vill väl våga påstå, att de begge regeringarnes förening hade kunnat rädda Polen — om de velat det — hvilket varit en omätlig välgerning för den allmänna civilisationen och Europas jemnvigt? Är man då så säker, att sådana omständigheter icke kunna återkomma; och måste man, om de verkligen åter inträda, alldeles icke gifva någon vigt deråt? Sådant vore ju en trångbröstad, blind, birnslig politik; det vore en politik för ett folk utan insigt och förstånd. Hvad åter den andra meningen angår, så kunde man väl låta sig nöjas med den, förutsatt att man inskränkte sig till påståendet, att alliansen med England vore under vissa omständigheter att föredraga framför hvarje annan. Men om man icke endast gilver denna allians ut för att vara relativt nyttig, utan vill anse den positivt nödvändig och oumbärlig, så betänker man icke väl hvarthän en sådan föreställning kan föra. Kan Frankrike alldeles icke undvara Englands förbund, så måste det underordna hela sin politik under denna hårda nödvändighet; det miste foga sig efter de orättvisaste och obilligaste anspråk blott för att ej föranleda en brytning i det goda förståndet; det kan då ej längre lefva ett eget lif; det måste upphöra att såsom planet löpa i sin egen bana, för att blifva en satellit åt sin gamle medtäflare. Menar man väl detta? Är det väl den ställning hvaruti man vill försätta 4789 och 1830 årens Frankrike? Om någonting skulle kunna göra ett förbund med England förhastadt och afskydt af fransmän, så vore det helt visst uppkomsten och utbredandet af sådane idcer, sådana motiver. Frankrike kan väl någon tid slumra in i skötet af materiel förkofran, men om det ock synes vara i djup sömn, så vaknar ändock dess stolthet och upphäfver sig emot hvarje statskonstmakare, som vill sälja dess framtids öden för så godt köp. Man har derpå sett mera än ett bevis under de sista åren, och ännu starkare demonstrationer skulle icke uteblifva, om man icke gjorde halt på en så farlig väg. Af begge dessa meningar, hvilkas grundvalar vi här betraktat, synes således den ena vara absurd, den andrx absurd och skymflig. Sanningen ligger midt emellan. I franska Pärskammaren finnes en statsman, Hertigen af Broglie, hvilkens sympathier för England äro kände; det är han som håller ihop ministeren; men sjelfve denne statsman har under den sista diskussionen om adressen funnit, att det låter underligt att i franska lagstiftande kammrarna berömma sig af att hafva lagt grunden till engelska alliansen eller att hafva återställt densamma. Frankriken, säger han, fullföljer sina intressen öfver, allt i Europa, isoleradt, för egen räkning; det är i fred med alla makter, underhåller vänskapliga förbindelser med dem alla, men är icke och kan icke, i min tanka, vara förbundet med någon,. Äfven oppositionen bar i begge kamrarne ständigt yttrat detsamma. Så hafva vi hört Hr Thiere Jå han dan 84 Jannari