Aftonbladet – 23 juli 1845, sida 1

FRANKRIKE OCH ENGLAND. Den bekante publicisten Duvergier de Hauranne har nyligen i tidskriften Revue des deux mondes, utgifvit en aflbhandling Om de närvarande förhållandena emellan Frankrike och England somt återställandet af förbundet,: en skrift, som är förtjent af stor uppmärksamhet. Det är bekant att julirevolutionen af år 4830 hållit alltför litet af sina många och stora löften; men en frugt har hon burit, som man måste kalla förundransvärd: den, om ock i begynnelsen knappast tänkta ännu mindre åsyftade, men efterhand uppkomna och äfven efter den starka rubbningen 1840 under de svåraste konjunkturer lyckligt återfödda, nära föreningen mellan Frankrike och England. Nationalhatet, som så länge splittrat grannarne, förskref sig från slagtfälten vid Crecy (år 4346) och Azincourt (14435) och hade tilltagit i häftighet under spanska successionskriget (1702—47453). Det gal sig ofta tillkänna under loppet af 48:de århundradet, och uppnådde sin högsta styrka under Napoleon, hvilkens förstoringsplaner endast hämmades af Englands hårdnackade motstånd. Under restaurationens femtonåriga tillvarelse doldes knappast missnöjet med Englands fortfarande enighet med kontinentalmakterna, som förödmjukat Frankrike och tillbakaträngt det inom sina gamla gränsor, och först då Canning återkom till väldet, utvecklade sig Rågra frö till framtida närmande. Det är verldsbekant buru raskt detta, efter julirevolttionen. och i följd af den engelska parlamentsreformen, hvilken öppnade åt Whigs-kabinettet, i synnerhet genom Talleyrands bemödanden, öfvergick till förbund och kamratskap. Om ock grundsatserna af en international liberalism ska