Aftonbladet – 22 juli 1845, sida 2

ippriktiga 1 dylika meddelanden atven maste ega ett ,medelbart inflytande på resultaterne. Det är klart, tt jag är beredd att lagligen bevisa hvarje här framtälld uppgift, genom hvilken förklaring jag kan undika hvad äfven är under en hederlig karls värdiget, eller att försäkra om den obrottsliga sanningen f hvarje ord, så vidt jag vet, förstår och till min rfarenhet kommit. Om läsaren, efter denna förbeedelse, skulle tro sig upptäcka facta, anförde utan lirekt samband med bufvudsaken, så är det en gäng! ör alla afgjordt, att de äro nödige såsom förklaringsrunder, eller upptagne såsom orsaklige momenter. I brist på fullständige instruktioner för vederböranle befälhafvare, och således utan säkert uppdragne ågångar mellan hvarderas myndighetsoch verkningskrets, har beständigt samhällsenigheten här på Carlsborg lidit intrång af täta tvister, i hvilka alla, så vidt jag vet, fortifikationsbefälhafvaren framstått som ena parten. Detta har, utan uppehör, på stället underhållit ett mindre trefligt förhållande, och äfven här och der utbildat sig till stridigheter utom tjensten. Men ej nog härmed: denna mindre fördelaktiga samhällsstämning har i sednare tider tagit djupare intryck af obehagligheter utaf en helt ovanlig art. För ett par år sedan utspridde sig nemligen det rykte, att kapt. och ridd. Klcen skuile hafva slagit sin kamrat, löjtnant Wiggman, båda af ingeniörkorpsen. En krigsrätt nedsattes dels till detta ryktes vederläggande, dels till upptäckande af utspridaren deraf. Beklagligen uppkom, till följe af detta obehagliga förhållande, en spänning, för att icke säga en dödlig fiendskap, mellan parterne, ingeniörkorpsen å ena och kronoarbetskorpsens officerare å den andra sidan. Jag hade redan då i några år varit af sjukdom sängliggande, och hade allt dittilis haft att fägna mig åt bevis af en öm och vänskapsfull tillgifvenhet af officerarne utaf alla här förlagde korpser. Men från krigsrättens början öfvergafs jag allmänneligen af ingeniörofficerarne, som jag trott och tror — alldenstund intet ondt ord varit vexladt mellan dem och mig — endast för att undvika att hos mig sammanträffa med sina vederdelomän. Jag fick snart anledning för den förmodan, att ingeniörkorpsen lät den gamla satsen blifva gällande: aut pro me, aut contra me; ty i samma mån som jag ansåg för en glädje och en tillfredsstillelse att fortfarande hedras af de öfrige herrar officerares besök, till hvilka jag stod i den största tacksamhetsförbindelse, då desse herrar ofta behagat vaka vid min sjuksäng, bära mig på sina armar och visa mig alla de mensklighetstjenster, som stodo i deras förmåga; i samma mån tyckte jag mig förmärka ovilja från ingeniörkorpsens sida. Så hade t. ex. en ung officer, endast af broderlig vänskap för mig och till stor olägenhet för honom sjelf, inflyttat i ett intill mina gränsande rum. Han fick nu helt hastigt ordres att lemna detta rum, och tvenne underofficerare inlades deri, oaktadt en myckenhet rum i andra byggnader varit lediga och oaktadt han erbjöd sina i kommendantshuset varande rum i utbyte. Jag beklagade mig för fort.-befälhafvaren deröfver, att desse herrar, deras väckare, upp passare, besökare m. fl. skulle hafva genomgången genom mitt yttre rum. Men allt detta var fåfängt. Man började tala om, att redan då anstalter fogades att minska eller helt och hållet beröfva mig mina inkomster. Jag lät hos fort.-befälh. efterfråga:detta, och fick ett så knapphändigt svar, att jag ytterligare styrktes deri, att jag på något sätt ådragit mig ingeniörkorpsens ovilja. Om jag i det följande möjligen här och der skulle fela i den kronologiska uppställningen af händelsernas gång, så torde detta få tillskrifvas mitt af sjukdom försvagade minne. Mot sanningen skall jag aldrig fela. Det var en dag, då de innanför mina rum placerade underofficerare roade sig med bajonettfäktning, gymnastik, med åtföljande hurrarop m.m. Dessutom hade mitt yttre rum blifvit emellanåt användt för de osnyggaste behofver. Jag tillskref då fort.-befälh. med ödmjuk begäran, det desse herrar mätte åläggas att under sina öfningar hålla dörren stängd, helst jag för tillfället var så sjuk, att man vakade öfver mig hvarje natt. På min begäran till dessa underofficerare att stänga dörren, lyftades den i stället af hakarna och restes emot väggen, och på min skrifvelse till kapt. Kleen följde intet svar; men samma dag inlades, i stället för 2, som förut voro mina grannar, 4 underofficerare, ej blott i det förr beskrifna, utan i mitt yttre rum, der jag hade mitt linne och andra tillhörigheter förvarade. Nyss förut hade, utan föregången uppsägning och utan att jag derom på förband underrättades, en jernbom med hänglås blifvit tillskrufvad i dörren, som skiljer mellan min sängkammare och mitt d. v. yttre rum. Som desse herrar begagnade sin rättighet att röka tobak, så inträngde dagligen röken deraf och fyllde min sängkammare, hvaraf jag, som lungsigtig, led oerhördt. Jag var nu beröfvad all ro både natt och dag, särdeles som -den ena af dessa herrars sängar placerades på några tum från min, med blott en tunn brädvägg oss emellan. Öfver allt detta besvärade jag mig hos herr general Lefrån, som återsände min skrifvelse, med förständigande, att den måtte omskrifvas på ett skickligare språk. Men som, i händelse min skriflIvelse på något sätt varit sanningsvidrig eller förollämpande, herr generalen hade lagen på sin sida och Jom deri låge något mindre skickligt tecknadt, detta befann sig i den sak jag beifrade, men ej i skrifsättet, fann jag mig icke föranlåten att ändra skrifvelIsen. Det är möjligt att jag begått det felet, att, Junder inflytelsen af så ovanliga tilldragelser och utltömd af flerårige oaflåtlige kroppplågor, låta mitt Iskrifsätt blifva ett aftryck af min upprörda sinnesstämning. Men jag trotsar hvem som helst, att under dylika omständigheter alltid med lugn beherrskJ ning och from undergifvenhet andraga sina klagomål Äfven för ohöfligt skrifsätt mot förmän har lagstiftaren varit betänkt på straff, och allra minst ärd kallt beräknade och i tysthet utförda förföljelser, fall jag så får anse hvad som händt mig, der vid lag tillämplige. i Imedlertid var jag nu i den belägenhet, att man Istundeligen fruktade för mitt lif. Jag anropade då än en gång kapten Kleens barmhertighet, och denna gång med den följd, att underofficerarne fingo utflytta. Som ryktet om mitt entledigande tog förnyad fart så trodde jag att något å min sida borde göras till tryggande af min utkomst. Jag tillskref Hr medicinerådet Thelning, som hade godheten svara, at! Te nr