Aftonbladet – 21 juli 1845, sida 2

konst snarare skulle fästa den obeständige, än de allvarsama vetenskaperna, och i hans femtonde är införde han honom i målareskademien. Men äfven här gick det icke bättre. VWVauberts teckningar öfverträffade väl alla bans medelevers i anda och djup — och ofta i en förvånande mystisk sanning; men han öfvade konsten endast när och huru han behagade, försummade lörostunderna och beslöt sig aldrig till ett allvarligt studium af konstens reglor, hvaraf hände, att han undeör hela sitt konstnärslif aldrig hann längre än till smärre utkast och skizzerade porträtter, hvilka han lätt. förfärdigade och som dock voro tillräckliga att grundlägga hans rykte och utkomst. Så litet Vauberts besök i målareskolan inverkade på hans konstnärsfulländning, så mycket mer bade de inflytande på hans moraliska utveckling. Ynglingarne, som han der träffade, voro alla ifrån fem till tio år äldre än han, och förledda af konstnärslifvets egendomliga frihet, fanns, i det på njulningar så öfverrika Halien, knappt någon, hvaruti de icke deltogo. Frans var ännu en gosse, men de äldres exempel gjorde honom alltför tidigt till man och deltagare i deras lättsinniga nöjen. Så inträffade att han redan spillt sina skönaste krafter, då han, efter åren, först bordt inträda i lefnaden; och utan en medfödd stolthet och själsädelhet, som bevarade honom från verkligen onda och låga handlingar, skulle han gått förlorad ännu innan han hunnit den ålder, då han kunde inse det förderfliga i sitt lefnadssätt. Hr Faulcourt, som flera månader icke lemnat sängen, dog då Vaubert nyss inträdt i nittonde året. Hans förmögenhet tillföll afligsna slägtingar i Frankrike, och ehuru Vaubert icke blifvit bort