Aftonbladet – 16 juli 1845, sida 2

— LLA ———.z z vn POSTSKRIPTUM TILL STUDENTMÖTET I KÖPENHAMN. Vi meddela ännu ett tal af de många, som nöllos vid ofvanstående tillfälle, hvilket tal nu först blifvit publiceradt i norska tidningar. Det ir den norske studenten Filert Sundts svar pi den helsning till de norska studenterne, som heri Poulsen framförde vid festen i ridehuset, (st Aftonbladet för den 8 dennes). Som detta ta först meddelades efter herr Sundts återkomst til Norge, och således förmodligen blifvit justerad med hans hemmavarande kamrater och vänner så torde det väl få anses såsom ett uitryck a huru den norska ungdomen tänker i afseende pi den skandinaviska frågan. Såsom svar på ett föru meddeladt tal anse vi oss för fullständigheten skull böra intaga detsamma sådant det läses norska tidningen der Constitutionelle, enligt hvil ken hufvudinnehållet deraf var följande: Talaren yttrade sin innerliga tacksägelse för de emottagande, som de norska studenterna rönt deras danska kamraters och i danska medborga res krets — ett emottagande, som på det högst skulle glädja det folk, som. måste känna sig hyl ladt af den heder, som visats dess söner; mel han skyndade också att uttala den glada öfverty gelsen, som han trodde inneboende hos hvar oct en norsk gäst, att den visade vänskapen fullt u återgöldades genom det sinnelag, hvarmed norr männen hade beträdt Danmarks kust. De had kommit hit, icke blott af begär att se de ställer der också deras fäder hade lefvat och verkat oc! vid hvilka så många, äfven för Norge, betydelse fulla minnen voro fästade, icke blott i känsla af, att norrmän och danskar i samma minnessa som så vackert var afbildad i det festliga rum met, hade att uppsöka så mycket kört och dyr bart för dem båda; hvad som än mäktigare förd den norska ungdomen i Danmarks öppna famr var känslan af, att norrmännen delade sina dan ska bröders framtidshopp. Deita i anledning detta: Ändteligen ären j bitkomnel hvarme den danske talaren ovilkorligen förde den nu ta lande norrmannen till minnes, hvad som i sednar tider stundom hade sårat folkens fina öron. De hade så ofta blifvit sagdt, och äfven i detta ta antydt, alt norrmännen skulle hysa misstanka till redligheten af danskarnes skandinaviska sträf vande; men talaren ansåg emedlertid tillräcklig att yltra, att han tilltrodde sitt folk den sinnes arten, att det heldre ville pröfva och bedöma än misstänka och fördöma. Annu allmännar hördes den meningen öppet uttalas, alt norrmän nen ännu hade alltför litet sinne och håg för dei skandinaviska ideen och att de långsamt läto väck sig; men talaren trodde sig kunna anföra motbe vis. Då norska folket genom Försynens lednin kom att fatta tro till den nordens anda, som ni också kallade det till sin tjenst, och lofvade at