Länge hade öfversten uppgifvit allt anspråk på in makas kärlek; men hans ära fordrade, att van satte en gräns för hennes lättsinniga uppfökande och då han åter led af en häftig giktplåga, begagnade han denna förevändning och förbjöd in hustru att besöka sällskaper, förr än han tillrisknat och kunde åtfölja henne. : För den fåfänga och behagsjuka frun var detta en svår pröfning. Väl hundrade gånger använde hon smicker och bön för att vinna ändring i detta hårda förbud; men förgäfves. Herr Erxfeld fortfor i sin föresats, och efter trenne evigt långa veckor var innu icke någon utsigt till hans återtillfrisknande. Så var förhållandet, då fransyska ministern (äfven en beundrare af den sköna italienskan) gaf den förut omnämnda hoffesten. Fru Erxfeld dansade med passion, och ministern som var intagen af hennes utomordentliga talang, inbjöd henne till balen; men då han visste att en bjudning genom kort skulle af öfversten afslås, så framförde har den personligen, då han infann sig för att efterfråga den sjukes tillstånd. Denna frestelse val för stark, och efter kort betänkande beslöt der lättsinniga, att, utan minnens vetskap, bevista festen. Öfversten, som endast i liggane stdällning var fri från sin plåga, hade den. olyckliga altonen redan klockan siu lagt sig och utmattad a lidande snart insommnat, utan att ana, att hans maka då i bländande ståt steg i vagnen för at ila tillj berusande nöjen. Endast Margareta val qvar hos den sjuke, för alt vaka och efterse huset; ty öfversten hade den egenheten, att aldrig sofva vid stängda dörrar. Ifrån denna tid til klockan tio, då Margareta upptäckte sin herre: mord, saknas all kännedom, emedan fru Erxfeld såväl som kusken och betjenten, först genom et bud underrättades om: den inträffade händelsen sedan Margareta redan var försvunnen. Enkans förhållande var likväl icke af den beskaffenhet, att domrarne -kunde deraf draga någre slutföljder; men husfolket, som. måsta ara med: vetande af mycket, bröt mu en Köpta tystnader