Aftonbladet – 12 juli 1845, sida 2

Utat förtjusBing tårar fäller, Vid oset utaf torf ifrån sin barndoms härd. Men, mina bröder! i dessa sagor blandades ett förgift för inbördes kärleken i våra hjertan. Jag lärde att det var Svenskhet, att hata och förakta Danskarna, och nästan tänkte jag mig en Dansk såsom ett odjur med svans och klor. Men som yngling mötte mig första gången i Stockholm en Dansk, ung, bildad man; jag kände mig svårt dragen till honom, och sade förundrad vid mig sjelf: Min Gud! det är ju en menniska! . . . (Bravo! Bravo!) — Huru hafva då bröder så länge kunnat missförstå hvarandra, hata, och färga dessa af Gud välsignade fält med hvarandras blod? (Hör! Hör!) — Jo, Furstarne, forntidens Konungar läto utså och underhöllo detta brödrahat. (Utbållande bifallsrop!) — Och Historien, denna bimmelens dotter, ämnad att vara en tolk för Rätt och Sanning, fortplantade detta brödrahat, af UnionsKonungarne förnedradt till en försktlig tjensteqvinna i partiernas händer. Hafva då således Konungarne syndat?... (Ja! Ja! Ja !) — Brödert Må vi dock glömma dem, som det gjort — och förlåta dem! — men ingalunda åt dem uppresa minnesvårdar (Bra! Bra!) För glädjen att vara sluten i denna krets, en gäst vid denna betydelsefulla fest, tackar jag dessa unga Skandinaver från Upsala. De sände mig ett bref, med inbjudning att deltaga som deras följeslagare på denna ungdomens vikingafärd. Stolt öfver detta förtroende, skall jag gömma detta lilla bref, och säger i mitt sinne: Det är mitt adelsdiplom! (Bravo! Bravo!) Så gungade snart tre snäckor med Svenska och Norska unge män, lagerkrönta och lärare från Nordens trenne universiteter! i sanning: en skön, en dyrbar last, mot Selands herrliga strand. . . Och huru emottogos vi af Köpenbanin invånare? med sång och handslag, såsom älskade, länge efterlängtade bröder! Huru blomsterströddes vår vägl Snart blef oss alla så underligt om hjertat, slutne med kärlek i familjekretsarne. Det var ju vårt modersmål vi hörde talas!... Välvilja tog mot oss ur allasögon: ack! sådana vore ju min broders, sådana min systers blickar! — — Huru är det? Har jag nu två fädernesland? (Hör! hör!) — Nej! den som har två fädernesland, han har icke något. (Bravo! Bravo!) — Si: den som har tre Gudar, han har ingen; men sisom en tillfällighet stadfästat trenne grunder för Allfaders namn, må vi hädanefter kalla vårt fädernesland: Danmark, Norge och Svergel!!! . J Seländska Dannemän, och medlemmar af det Skandinaviska förbund! Vi må lämpa på vår förening Skriftens ord: Guds rike (och Hans äro alla riken!) är likt ett senapskorn, det minst är af frön, men växer upp lill ett stort träd, der himmelens foglar hafva sina nästen under, — Så var i begynnelsen den Skandinaviska föreningen ett ringa frö, en tanke född i en Dansk mans bjerta; nu är det redan stort vordet: cit träd, som slår kring Nordens trenne folk sina grenar. Välsigne det Himlen! Skydde det Gud! — det blifva ett skuggrikt näste för Nordens näktergalar! — men aldrig för örnarna! (Uthållande bifall.) — — Och nu, J Seländska män! må det vara frid och kärlek mellan oss! Och se vi en broder, som sörjer och lider, må vi skynda att — bortkyssa hans tårar! — Och J bönder! När J hädanefter om sabbatsmorgonen gån med Psalmboken under armen, fadren med sin scn, modren med sin dotter, upp till Herrans terapel att bedja: bedjen ock för edra bröder på andra stranden! — Bedjen för det Skandinaviska förbundet; ty ingen välsignelse, ingen varaktighet, utan från Gud, kärlekens källa! Sist ett ord till eder, J unge bröder, Skandinaviska föreningens hopp! Nog bafva vi spisat; försvarligen hafva vi ock druckit tiilsaromans. Så gjorde ock våra förfäder, till dess de låga under bänkarna, och — blefvo till rof för sina fiender. — Må någonting blifva handling vid detta stora, sällsamma möte. Jag föreslår: Låtom oss, på hvar sin strand, befordra spridandet af brödrafolkens litteratur, all våra snillen må få ett större fädernesland. J, mina unge följeslagare! Viljen J lofva, att när J blifven lärare i vår hembygd, J viljen uppmuntra Svenskarne till läsning af Danska goda arbeten på deras originalsprak och förhindra all öfversättning, såsom hinderlig för vårt ändamål och berölvande snillet sin lön? (Jal Jal) — Ån ett önskade jag från dessa oförgätliga dagar: ell yttre tecken, som, ehvar vi möttes i lifvet, lät oss igenkänna en följeslagare på den Skandinaviska färden! (Ja, väll) Och nu till slut, på den Skandinaviska ungdomens vägnar: hafven tack! twofast, inserlig tack, J bönder och dannemän från Seland och Sleswig, för eder välvilja och kärlek! Välsignelse öfver eder! Hell Danmark! Hell Skandivavien, det gemensamma fäderneslandet!! LITTERATUR. Två Systrar i Östergöthland, af D. D. — Jönköping 1844, hos J. P. Lundström. 4. a rA or PR 12321 OB 5 R nm