Aftonbladet – 7 juli 1845, sida 3

återgifvit, än 1 lefvande skildringar af natur och menniskor, än i anförande af de sagor och berättel: ser, i hvilka Nordfolkets ande djupast uttalat sit medvetande af tillvarelsen, än i öfversättningar a svenska folkvisor — hvilka öfversättningar vi ickt kunna föreställa oss bättre — och till hvilkas orc han bifogat musiken. Hr v. Wedderkop är ingen blind dyrkare af de land och folk, han älskar. Han anmärker äfven fel men gör det oftare med älskarens än med domaren: blick. Bevis härpå är, att han äfven i de svenska svordomarne finner ett romantiskt element. Annor. lunda förhåller sig, tycker han, med de danska. Vi glädja oss ät att Tyskland, i Hr von Wedderkops bok, skall lära känna hvilken skatt af poetiskt och symboliskt lif, Sverge äger i sitt sköte. Vi anbefalla likaledes boken ät svenska läsare, hvaraf mången torde först af den tyske resande bli väckt till uppmärksamhet på den rika verld, som omger honom i hans fattiga land. Ty det är menniskan godt, medan hon arbetar för dagligt bröd eller drager dagens tunga, att lyssna till sagan och sången på sin moderjord. De väcka underbara, upplifvande toner i själen, de kalla upp poesien utur lifvets prosa, som blomman ur jorden, de förena oss djupare med vårt lands andeliga lif. Och större kännes vårt eget lilla lif, betydelsefullare vårt arbete, när vi se dem inympade i ett stort och ädelt fosterlands. En Svensk må tänka härpå med glädje. Vid den tid, då Sverges krigareära sammanstörtade med Carl den toiftes lycka, när hjeltarne voro fafina, när landet var utarmadt och förblödt, och qvinnor gingo vid plogen — dä föddes (är 4707) af fattiga föräldrar, i en af Sverges fattigaste provinser — Carl Linne Verlden känner hans namn. Hans spira — en blomsterspira — sträckte sig längre, än någon i konungahand. Fredens Karl uppstod, då krigets Karl föll; och Sverge tog initiativet i fridens styrelse, såsom det nyss förut hade haft det i krigets. Ty fattig och tom vore freden — ett ord utan anda — utan de vetenskaper, som befordra ljus. förädling och glädje. Jordens skönare framtid hvilar på dessa. Med dem uppgår de fridsammas eröfringstid. Och saliga äro de fridsamme, ty de skola besitta jorden ! Det vittnar — så synes oss — om ingen ringa kraft hos ett folk, att ur ett sjunbet tillstånd pånyttföda sig och till ett andligare lif. Med Linn började Sverge en ny bana, en herrlig utveckling i vetenskap och konst, i hvars fortgång vi motse för Sverge en lycklig och ärorik framtid. Skall den hålla allt hvad vi lofva oss af den? Man talar om vårens hjeltekraft i Norden, om Midsommarens aldrig nedgående sol; men man ta!ar ock om tidiga frostnätter, nätter, som döda sommarens förhoppningar, som HKindra skördarne att mogna. Är det förhå!!landet blott klimatiskt? Gär det icke äfven djupare? Skall Sverge gifva verlden mer än stora begynnelser, mäktiga impulser — — ursprungsord? Skall det äfven fullborda de uppgifter, det föder? Vi våga ej svara. Men med den ädle enthusiast, hvars resa vi här omordat, vände vi oss med kärlek och hopp till den nordiska sagans Iduna, den ungdomliga, den sorgläkande, gudinnan, hvars frukter föryngra sjelfva gudarne. och som äfven till dvergarne utdelar sina gåfvor, hon, deh unga, den milda och djupsinniga tillika, skaldegudens maka! Vi blicka med förhoppning till henne, nordmythens skönaste, mest fullänlade gestalt; ty utan mening står hon icke så be:ydelsefull i midten af den gudakrets, i hvilken Nordolket trodde, tillbad och utvecklade sina aningar om sitt eget lif. F. B.