Aftonbladet – 7 juli 1845, sida 3

UTLÄNDSK LITTERATUR. (Insändt.) Bilder aus dem Norden etc. 41843, von Theodor v. Wedderkop. För att fatta det stora i naturen, måste man vända sig till den med någonting stort i själen, har Goethe sagt. Och om detta är sant, med afseende på naturen, så huru mycket mer när fråga är om en menniska, ett folk, en folksande?! I våra dagar vilja folken lära känna, lära förstå hvarandra, låna eld vid hvarandras altaren och husliga härdar. Och derföre resa medlemmar af ett folk öfver till ett annat, beskåda dess land och lynne, dess allmänna och enskilda lif, och fara sedan hem , för att berätta hvad de sett och funnit. Ofta är dock dermed föga vunnet. Ty svärligen kan en resande, efter några månaders vistande i ett land, rätt uppfatta det väsendtliga hos dess folk, serdeles om detta folk är af ett mångsidigt lynne, rikt på kontraster. Och om den resande saknar den kraft, som vi kalla snille, och som Ehrensvärd betecknat som känslan af naturens innersta hemligheter, och om han saknar det stora i själ och blick, som Goethe och vi fordra af en rätt kännare, så blir hans resebeskrifning betydligt sämre än — ingen. Vi sakna ej tillfälle att använda denna dom på skildringar af Sverge, gjorda af nyare resande; det vore oss lätt att anmärka misstag, uppkomna af en inskränkt blick, att göra kommentarier öfver vissa minnen af enskilda personer och samtal med dem. tydligen förrådande en ovanlig brist på minne. Men vi sysselsätta oss aldrig gerna med det ofullkomliga och falska, helst då vi ha det goda och sanna nära oss och kunna sysse!sätta oss dermed. Och vi ha i detta ögonblick för oss en resebeskrifning, som i sin uppfattning af Sverges folk och land tillfredsställer på en gång vår fosterlandskänsla och våra fordringar på en rätt betraktares själ och sinne. Theodor von Wedderkop, född af tyska föräldrar. såg för första gången dagens ljus i Sverge. Är det i följd häraf, som Sverges himmel och Sverges jord synes honom skönare än någon annan, eller är hans sinne af naturen danadt till djup sympathi med Nordfolkets ande? Visst är, att vi hos denne främling, som tillbringat nästan hela sitt lif i Tyskland, finna ett sinne för Sverges egna lif och lynne, som vi hos mången infödd Svensk sakna. Lemnande Sverges politiska tillstånd å sido, har han företrädesvis egnat sin uppmärksamhet ät Sverges natur, folklif, minnen och traditioner. Och för den blick af kärleksfull uppmärksamhet, som han fästat på det tysta bergsandet, har detta upplåtit sitt inre, och den rika sångoch sagoverld, som hvilar i våra berg och daar, som gömmas i våra skogar, som väfver osynliga, doftande kransar kring våra sjöar, denna verld har .alat och sjungit och doftat för honom, och uppenbarat för honom folkets djupa, rika andelif. Det romantiska i Sverges natur, det kraftiga, öppna och hjertliga hos landets folk anslår honom serdeles. Han gär dem med en välvilja till mötes, som ydligen framkallar deras välvilja, och han har i hanlen slagrutan, som äfven på torra marker upptäcker örborgade källor. En resande af denna art måste i Sverge röna många, stora och upplifvande intryck. Ir von Wedderkop har gjort det. Och hvad han önt och hvad han erfarit, det har han i sin bok