Aftonbladet – 2 juli 1845, sida 3

Orla Lehmans tal vid festen för de Svenska och Norska studerande i ridhuset på Christiansborgs slott. Vi lofvade i gårdagsbladet, att meddela ett och annat af de märkligaste talen, som blifvit hållna vid det Nordiska studentmötet i Köpenhamn, och göra i dag början med Orla Lehmans, hvilket i öfversättning följer här nedan: Det är med fröjdefullt sinne, med ett jublande hjerta, jag helsar denna högtidliga stund; ty den kommer till mig, såsom fredens milda dufva, med det glada budskap, att tvedrägtens och olyckans syndiga tid nalkas sitt slut, — den kommer till mig såsom nordens svala, hvilken förkunnar, att den långa Fimbulvintern, hvars kalla dödsslummer rufvade öfver nordens kraft, fruktar för lifvets ljus och lifvets värme. Derföre fröjdar sig vårt sinne; ty vi hafva länge nog vandrat i Ragnaroks mörker — derföre jubiar vårt hjerta; ty vi skåda redan den unga morgonens nyfödda klarhet och dess friska, vederqvickande anda. Denna längtan efter förlossningen, den stilla förväntan på frälsningens ankomst, hvilken, genom stridens ve och nederlagets jemmer, skall föra norden till seger och idrott, till glans och glädje — det är den djupa grundtonen i de herrliga forntidssånger, som med lika rätt tillhöra alla nordens stammar, derföre att dessa alla hafva bidragit till att skapa den och med lika helgd vårda detta heliga arf såsom det gamla förbundets ark, hvilken innebär icke allenast vitltnesbördet om nordens ursprungliga enhet, utan också löftets uppfyllelse, att hvad dessa gamla siare med själens profetiska förutseende skådade skall gå i fullbordan. fen det är icke blott i denna dyrbara sameganderätt till vårt slägtes barndomsminnen, icke heller blott i de stolta sagorna om vär hjelteålders djerfva bedrifter, hvilka förfärade och pånyttfödde det gamla Europa, som vi böra söka den historiska grunden för den idt, hvilken här förenat oss — den är hela vår historias innersta själ och egentliga innehåll. Den oroliga vikingaandan var oss väl så djupt i köttet medfödd, att hvarje kraftutveckling i Norden alltid vände sig först utåt, ofta till fjerran länder; men det är först under beröring med andra man får medvetande af sig sjelf, det var först under konflikter med verlden vi insågo vär sanna uppgift, och historien vittnar derföre också, att hvarje stor kraftutveckling i Norden, antingen den förde våra segerrika vapen till Britanniens kuster eller utefter Östersjöns stränder, antingen den i en sednare period, då hegemonien i Norden hade öfvergått till Sverige, kallade oss djupt ned i Tysklands dalar, eller till Polens och Rysslands stepper, städse lyktade med allvarliga försök till att fullborda Nordens enhet genom att förena dess tre kronor på samma hufvud. Dessa försök misslyckades och mäste misslyckas, för det att man här, såsom annorstädes, ville komma till målet genom väld och förtryck, och för det att lyckligtvis ingen af parterna var nog mäktig att varaktigt kufva de andra; men denna sträfvan är den hemliga meningen i hela Nordens historia, den ledande grundtanken i hela Nordens lif, — den Nordstjerna, som väl ofta kan skymmas af dimma och stormiga moln, men om hvilken det likafullt med sanning kan sägas: nescit occasum! oo en Det bör icke väcka vår förundran, att denna tanka först sent och ofullständigt arbetat sig fram till klarhet i sjelfva folkens medvetande; ty detsamma gäller om hela vårt folklif — det har i århundraden legat i dvala Men knapt vaknade det i slutet af förra ————————S——