Aftonbladet – 2 juli 1845, sida 2

far, der uppe, der solen lyser, är min Guelf; der återfinner jag honom; 0, snart, snart — icke sant, fader ? Du återfinner honomp,, sade fadren fast och kärleksfullt. )Men nu, goda Gabriela, måste du upppfylla din pligt emot Guelf, måste skona dig, sörja och gråta, som jag; men äfven som jag fatta tröst: det vill, det önskar din Guelf; han vet hvad som hvilar under ditt hjerta. Icke sant, fortfor han och slöt henne ömt i sina armar, nicke sant, min Gabriela, du uppfyller denna pligt? Och Gabriela sade stilla: Ja, ja, det vill, det skall jag. Guelf ser allt, han glädjer sig öfver Mig och er. Vi se honom snart åter. Tysta återvände de nu till staden. Gabriela såg de glada flandrarne, såg huru fadrens ansigte stundom klarnade, trädde ofta till honom och smekte honom, men var dervid stilla — och förblef det så länge hon var i Courtray. Så förflöto trenne veckor, och dagligen gick Gabriela till stranden, bad och gret der. Den döde sof lugnt — och äfven Gabriela fann lugn i tårar och tålamod, tro och hopp vid den älskades graf. Då kom ett bud från Brägge — åter ett sorgebud. Rinhilda var död. Fadren gaf dottren denna underrättelse, torkade en tår ur ögat och sade: Gabriela, din moder är död. Vi begifva oss till henne.n Och Gabriela 1og smärtsamt, som förut, och svarade: Ja, en mor, en mor är något heligt. Kom, min far, låt oss skynda till Brugge — till min mor! De kommo dit; men digg Få