Aftonbladet – 2 juli 1845, sida 2

Gabriela hade på länge icke visat sig; och likväl längtade han så mycket mer efter hennes anblick, som han ämnade sig till hären vid Courtray, ehuru han ännu bar armen i band. Och då han hörde, att ett slag inom få dagar skulle hållas, red han ännu en gång förbi huset och då visade sig i fönstret den älskliga Gabriela med ett spädt barn på armen. Stilla såg han opp på denna rena, heliga uppenbarelse, och då den försvann, qvarblef bilden deraf i hjertat. Han återvände till slottet och följande morgon var han på vägen till Courtray. Några mil derifrån fick han höra, att slagtningen redan för sig gått. Han red dock vidare; men det dröjde icke länge, förr än han mötte en afdelning flandrare, som berättade utgången. De förde framför sig, fästade på ett standar, tvänne dyrbara, gyllende rustningar. . Den ena hade tillhört fransyska fältherren Artois, den andra ståthållaren Espinois. De hade begge stupat i striden. Fransmännen voro fullkomligt slagne. Endast tvåtusende hade räddat sig genom flykten; de öfrige voro dödade, eller fångne. Flandrarne hade eröfrat fyratusende gyllende sporrar, ty hela den del af fransyska adlen, som befunnit sig i träffningen, låg på slagtfältet. I ett enda slag var alltså den stora fransyska armåen tillintetgjord. Segrarne kommo jublande närmare och med dem Peter Konink. Då han träffade den unge regenten, omfamnade han honom och sade: Så länge Flandern och Frankrike finnas, skall man innas och berätta om slaget vid CourtrayFransyska väldet här är slut, Flandern är fritt; Herren vare ärad och prisad!