Aftonbladet – 2 juli 1845, sida 1

SF BSSEENS. HU IUTTVDFRBIT . s ogilla betänkandet; men vill likväl ej m en återremiss, På det alt ett och annat förslag måtte komma under närmare pröfning. Doktor HHallbeck: Jag Vill fatta mig kort. för att ej förlänga diskussionen. Min åsigt är densamma nu, som vid de tvenne föregående riksdagarna. Jag kan ej bifalla de tysta förmånsrätternas 3 affande, utan att ett nytt fullt motsvarande surrogat sittes i stället. Ett sådant finner jag i inrättandet af förmyndarekamrar. Men emedan det under behandlingen af ett föregående betänkande är visadt, att inrältandet af sådane för närvarande på flera ställen skulle möta stora och på de flesta oöfvervinnerliga svärigheter, så kan jag ej heller nu gifva mitt bifat till upphörandet af dessa förmånsrätter. Sås-m skäl för deras afskaffande har man anfört trenne omständigheter. För det första skulle de hindra den allmänna krediten; — kan väl vara. Men osm någon under sangviniska förhoppningar söker kredit för att utföra företag, som hafva all sannolikhet mot sig att lyckas, så är det väl förmånligare för honom att este JK tf stsäölta mig är uppgifvet icke få kredit; och hvad skada har dermed skett? Dercemot tror jag icke, att den, som med or. ring och stadga sköter sina angelägenheter, saknar kredit derföre att han är förmyndare. — Vidare, man, föranleda de tysta förmånsrätterna till bed:ägerier: boet uppgifves af en efterlefvande make för högt, denne aflider eller gör cession — barnen få allt och kreditorerne intet. Detta är visserligen zonska illa; men om icke tysta förmånsrätten varit, så hade kreditorerne tagit ut sitt och barnen föriorat allt. Denna olägenhet hade varit vida större. — Ändtiigen, säger man, skydda de tysta förmånsrätterna ej fullkomligt. Jag deremot tror, att de skydda i de fe fall; af 20 gifves säkerligen icke mer än 4, der icke målet ynnnits. Inom den ort der jag vistas känner jagknappt nägon sådan händelse. — Så länge intet surrogat sättes i stället, kan jag för min de! ej lemna min röst till afskaffande af de tysta förmåns ätterna, och jag vcre böjd att yrka afslag å betänkandet. men då en verksam ledamot af Laguiskottet här yr kat återremiss derå, på det Utskottet mi tillfälle att, i sammanhang med ett ann: remitteradt betänkande rörande förmyndares redovisningsskyldighet, handlägga detsamma, föranar jag mig med honom och önskar att hbetänian.et måtte återremitleras. Prosten Ekstrand: Man yttrade under regående riksdag, då detta ämne diskuterades in. stånden, temiigen allmänt, att lagen om de ty nånsrätterna på mångfaldiga sätt kunde kr : ach således icke Iemnade tillförlitlig säkerhet fi betryggandet af omyndiges rätt. Afven nu erkänn:man denna sanning. Men man yrkar likväl på den tysta förmånsrättens bibehållande, emedan men tror att den vore bättre än ingen. Men af skäl, som iag redan anfört, är jag af alldeles-motsatt tanka, och tror, att ingen lag är bättre än en, som in säkerhet lemnar. Att i lagstiftningsfrågor vädja i:i! känslan, såsom några talare gjort, anser jag icke vara välbetänkt, En lag, som icke uthärdar det kola opartiska förnuftets granskning, kan och bör icke äga bestånd. Den måste bort. Man måste hafva platsen ren, om man obehindrad derpå skall kunna uppföra en ny byggnad. Jag nitälskar lika varmt, som någon, för betryggandet af omyndiges rätt. Men jag kan icke gilla att man gör det på ett hemligt sätt. Jag vet icke hvad ondt, som i andra civiliserade länder inträffat deraf att man borttagit de tysta för månsrätterna. Att man hos oss skulie genom en sådan åtgärd blottställa sig för synnerliga olyckor och vådor, har jag ingen anledning att befara. För mången förmyndare skulle det blifva en v lig fördel om de upphäfdes; ty om han utlånte sin pupills medel till någon mot första inteckning, som ansågs innebära full säkerhet, kunde han åtminstone komma till visshet om, att denna säkerhet icke kunde tillintetgöras genom en hemlig förmånsrätt, hvilken visshet nu sällan kan vinnas. Doktor Anjou: Afven jag finner betän! ligt att bifalla betänkandet i det skick, hvaruti frågan nu är besvarad. Skälen äro af andra talare så fullständigt anförda, att jag icke behöfver upprepa dem. Men då åtskilliga talare yrkat afslag, bör jag tillxännagifyva, att jag anser sådant mindre tjenligt, så väl i afseende på form, som sak. Det skulle blott visa brist på takt, att, utan försök till jemkning, rakt afslå ett nu för tredje gången från Högsta Makten framställdt och med dess rådgifvares tillstyrkande beledsagadt vigtigt förslag. Och hvad sjelfva saken angår, måste dock medgifvas, att frågan är om en vigtig juridisk princip och att väl vore, om nuvarande förhållande, att hvad som föregifves vara säkerhet och genom laga former erkännes så vara, ofta befinnes vara motsatsen, kunde på ändamålsenligt sätt förändras. Möjliga utvägar dertill äro uppgifna af doktor Norström och flera ledamöter. På det Utskottet måtte häraf få taga kännedom, och då betänkandet MM 44, som med nu förevarande fråga står i nära sammanhang, redan är af bögv. Ståndet återremitlteradt, tillstyrker jag äfven nu återremiss. Utskottet blifver då i tillfälle att söka framställa säkrare garantier för de omyndiges, med så mycket skäl ömt värdade säkerhet. Skulle det såmedelst omarbetade förslaget ändock icke finnas nöjaktigt, är man oförhindrad att låta frågan falla. Men ett försök att tillfredsställande lösa den, torde åtminstone böra göras. Häruti instämde kontraktsprosten Nibelius och domprosten Hvyasser. Doktor Odmann: Den långa diskussionen visar tillräckligen ämnets vigt och det intresse Ståndet dervid fäster. Ingen, och minst någon ledamot af detta Ständ, lärer bestrida, att hvarje medborgare bör skydda de värnlösa; men, såsom frågan visar sig för mig, så måste vid all lagstiftning man i främsta rummet afse rättsprincipen. Tager man känslan för mycket till sin ledning, fruktar jag alt man kan komma till ganska betänkliga resultater. Är jag som far angelägen, att mina barns framtid blir tryggad, så bör jag äfven betänka, att deras arfsott kan lika mycket äfventyras genom de tysta förnånsrätternas bibehållande, som genom deras afskafande; ja, stundom äfven mer. Jag kan nemligen ngä i affirer med en man, hvilken, då min egenlom honom anförtros, af alla anses säker, men som kommer sedermera på obestånd och genom tysta förnånsrätter blir oförmögen att göra hvar man rätt. Undantagslagar äro alltid vanskliga, och så förhåller let sig äfven med denna. Att en pupills egendom ej genom dem fullt bervocag har jag ett exempel från min hemort. En