Aftonbladet – 1 juli 1845, sida 2

Så länge han stod för Courtray hade denna önskan sysselsatt honom, utan att nämna den för någon. Djupt i sitt bröst inneslött han den, ty nan såg icke någon möjlighet till dess uppfyllanle. Efter Peter Koninks afresa stod han sorgen i dörren af sitt tält och beräknade, smärtamt, buru nära han nu, om icke denne sjelf åtöljt den sårade regenten, huru saligt nära han nu cunnat vara sin älskade maka. Under det ban så tankarne räknade hvarje hofslag, som förde de vortfarne närmare det kära Brögge, trädde fram ill honom en man, klädd som bonde, och vinkale inåt tältet. Guelf gick dit in och mannen öljde efter. Fremlingen var en förklädd fransnan och ett hemligt bud från ståthållaren, som ät bedja sonen att följande dagen, vid solens nedsång, komma till stranden af floden, der ståthålaren allena och utan vittnen ville för alltid taga afsked af sin son. Guelf afhörde på samma gång bestört och glad letta budskap. Han såg i denna tilldragelse en ersättning för den uteblifna resan till Brägge. Han tackade budet, som noga utmärkte mötesplatsen, och lofvade komma. Guelf var barnsligt glad och kunde knappt afbida följande dagens afton. Alla sina Önskningar såg han nu uppfyllda och den sköna dröm verkliggjord, som länge intagit honom. Sonen skulle få taga afsked af fadren, väl barnsligt, men fast, manligt och lugnt. XVII. Solen närmade sig nedgången; hennes sista stråar badade sig i Lys vågor och förgyllde den mognade humlens gröna rankor. Guelf stödde sig mot stenen, hans kinder glödde rödare än den roiga aftonrodnaden och hans ögon lyste klarare, in Lys ljusblå böljor. Nu hördes någon rörelse rån humlegården, och ut derifrån trädde ståthålaren och ställde sin gång mot stenen, der sonen stod. Men Guelf skyndade emot honom, kastade sig hans armar och utropade: