Aftonbladet – 26 juni 1845, sida 3

Och tjusande skön är den taffa, din hand Har tecknat kring Dalarnes öga ). Jag tycker mig se denna vexlande strand, Omsluten af bergsträckor höga, Och kär blir mig Wasas och Engelbrechts bygd, Så minnesvärd ren, för sin urgamla dygd. Man hör, huru folket af klockornas ljud Högt manas till gudstjenst i Mora, Och skådar den ädle i presterlig skrud, Som varnar det från att förlora De Fnilarne trenne, vi fingo till stöd På vägen, som leder till lif eller död. Och Stor Mor i Dalomx, för sina så kär, Så skild ifrån fåfängans glitter, Med ord och exempel sin ungdom hon lär, Der hon uti spinnstugan sitter, Att den, som i hemmet sin lycka har fäst, Her funnit hvad lifvet har lugnast, har bäst. Väl sant hennes hjerta ock egde ett sår, Så djupt — fast förborgadt för alla — — I ensamma timmar, hur ofta en tår så bittert från kinden sågs falla — Försoningens Engel sin hand räckte ut Till benne också — innan stridernas slut. I Siri du visar hur oro till frid Förvandlas kan äfven på jorden, När redligt man offrar sin kraft och sin tid, Och fri från allt anspråk är vorden, Blott lefver för anden — förgätande sig, Då jemnas ju äfven den brantaste stig? Fj snillet man endast beundrar hos dig: Du genom ditt hjerta oss vinner, Lik bilden i källan, som afspeglar sig, Allt ädelt, allt skönt, man der finner; De späda, som lemnats till brott och till nöd, För dem har du blifvit en vän och ett stöd. Ja, Goda! den tacksamhetsgärd ej försmå, Som utgär så varm från mit hjerta! Men icke blott mitt — dig till mötes vill gå, Nej! mängens, hvars hemliga smärta Du skingrat så huldrikt — skall bedja med mig Im sällhet i lifvet och döden för dig. — — ) Sjön Siljan. ta ränte bestämmt RS SNR RAR RA — RR