Aftonbladet – 26 juni 1845, sida 3

kring 350 lieues i Jängd. Af gammalt vet man att hvar svärm har omkring 2 licues i bredd och att der hbetäcker marken en till halfannan fot djupt, när der slår ned. Efter dessa data blir det möjligt för siff. ran att uttrycka det antal af individer (44till 91. tusen millioner) som svärmen innehöll; men inbillningen förmår ej mäta det. Och ändå var det blott en enda bland de svärmar, som oupphörligt anlände till Algierska området, mellan den 30 April och der 20 Maj. Arten var den vanliga Sträckgräshopparn (Acridium migratorium); hanarne voro af gulaktig färg och honorna bruna, samt större än de förre Svärmen slår ned till hvila något före solnedgången. och fortsätter åter sin flggt den följande dagen, sedan solen stigit högt upp öfver horisonten. I slutet af Maj voro dessa förstörande djur sysselsatta med sin fortplantning och man fana dem parade på sanden milliardtals; parningen tyckes räcka flera timmar. När den är fulländad, nedsticker honan sitt jäggläggningsrör lodrätt i sanden och lägger der öfver 200 ägg, den solvärman utkläcker efter 20 dygns förlopp. Ungen är först larf, som alla andra insekter; men han undergäår sedan ej vidare förvandling, än att han efter andra 20 dygn får vingar och är då fullvuxen. Tiden emellan kläckningen och bevingningen är den förderfligaste för landtmannen; ty larvarne äta oupphörligt: de förtära först gräs, så löf och slutligen, när intet annat återstår, sjelfva rötterna på träden. — Man har utsatt belöning för gräsboppornas förstörande, och öfverallt var man som ifrigast sysselsatt dermed; men verkan af alla dessa utrotningsförsök är omärklig, i jemnförelse med den omätliga hop, som undslipper. I hela trakten mellan Algier och Tunis har den tron spridt sig, att den ovanliga gräshoppsinvasionen bebådar pestens ankomst; denna fruktan skulle kunna äga en naturlig grund, om pesten kan alstras af den mefitiska ånga, hvilken sprider sig från de drifvor af gräshopps-lik, hvilka öfverallt stadna qvar der ett tåg haft sitt nattläger, och ännu mer der en svärm parat sig och lagt ägg; ty hvart par har dermed fulländat sitt lefnadslopp och dör på stället. — MYNDIGHET AT EN DOMARE OCH AKTNING FÖR LAGEN (ancekdot.) Det är bekant, att konung Henrik IV, som regerade i England i början af femtonde århundradet, var mera benägen för rätt, än nåd. Hans äldste son hade en betjent, som hade begått något brott, öfver hvilket underrätten gaf lindrig dom, af fruktan för kronprinsen. Men öfverrätten lät sätta betjenten i fängelse. Detta misshagade prinsen, af hvilken betjenten var synnerligen gynnad och omtyckt, och dessutom ansåg denna stränghet mot sin betjent såsom vanvördnad mot sin egen höga person. Full af vrede träder han framför domstoien och fordrar betjentens lösgifvande. Alla ledamöterna blefvo bestörta, utom ordföranden, lord William Gasone, som väl uppstod, tillika med de andra, för att visa prinsen tillbörlig akining, men svarade med frimodighet: pSom sanningen gifver, och lagen fordrade att den brottslige skulle fängslas, och domstolen måste efterkomma lagen, men konungen kunde göra nåd; derföre borde prinsen vända sig till sin far: — detta vore den enda utvägen för betjentens frihet. — Nej, sade prinsen med ifver, jag tål intet dröjsmål i saken, utan vill straxt se min betjent lösgilven, annars låter jag med väld uttasga honom). Nu antog lorden mer myndighet och svarade: Prins! jag förmanar er i välmening, att icke allenast låta den brottslige qvarblifva i fångelset, utan förfoga er sjelf från domstolen, emedan ni gifver ett skadligt exempel. Dessa ord retade ännu mer prinsen, som med hotande åtbörd trädde närmare till lorden; men denne lät icke förskräcka sig, utan sade: Betänk att jag nu innehafver Konungens ställe, er fars ställe: på grund häraf är ni skyldig mig dubbel aktning; men som ni visat förakt för lagen och för domstolen, så befaller jag er, alt sjelf gå i fängelse, der ni skall vara så länge, tills konungen formligen gifver er nådo. Af dessa ord blef prinsen alldeles nedslagen, och hans ifver stadnade på en gång. Han lemnade från sig sin värja, gjorde en djup bugnoing för domstolen och begaf sig i fängelset utan att säga ett ord. Man kan lätt föreställa sig att saken blef snart berättad för konungen. Några onda, som alltid afundas de redligas ära, sökte nu störta lorden. Mcn sedan Konungen noga underrättat sig om alla omständigheterna, upplyfte ban ögonen till himmeln och sade: Huru mycket är jag skyldig att tacka dig Gud Isom gifvit mig en embetsman, som utöfvar lagen, utan enseende till personen, och en son, som öfvervinner sin vrede, och lyder lagen,. — Det var denne prins, som sedan vann så många stora segrar öfver fransmännen. — RoFDJURSNAMNEN. Följande kuriösa sammanträffande af namn på ett pass tilldrog sig för en del är sedan: En hande!sexpedit Glada reste från Götheborg och fick sitt pass päskrifvit i Warberg af borgmästaren Hök, kontrasigneradt af stadsnotarien Lejon. I Halmstad påskrefs passet af landssekreteraren Grip, i Helsingborg af t. f. borgmästaren, häradshöfding Öhrn, samt vid urfarten af tuilvaktmästaren Falk. Då i Helsingör passet skulle påtecknas af vakthafvande officern, utbrast denne, vid gensmögnandet af de föregående namnteckningarne: Det var Fanden gale mig en helen Hop Rofdyre, men alle ere till Lands, her skal De have et til Sös,, och tecknade han derpå: Joh. Gjedde. (L. V.) — Ett par förevisare af björnar ankommo till en socken Motte-St.-Jean i dep. Scoine s Loire i Frankrike och stannade framför en enstaka gärd, der de träffade en qvinna af hvilken de begärde bröd och penningar. Hon gaf dem bröd, men nekade att lemna dem några penningar. Uppretade, tussade de genast björnen på den olyckliga och utan en oväntadt mellankommen bjelp hade hon säkert blifvit offer för denna vilda grymhet. — SjenFfmoRD VID HÖG ÅLDER. En gubbe om 78 år i St. Martin de Bocherville i Frankrike, hängde sig nyligen uti en jernstång, placerad i sängalkoven. Före sin död hade han mycket omständligt ordnat sina affärer och på bordet fann man ett href, hvari han tillkännagaf att han fattat det olyckliga beslutet i följd af fysiska plägor, hvarför han var ett rof. Brefyvet slutade med de orden: Farväl för alltid mina stackars barn! Jag ber att Gud måtte förlåta mig. IDet är anmärkningsvärdt att tankan på ett högre väsende alltid i yttersta ögonbiicket inställer sig hos de olycklige, som tänka på att afskudda sig lifvets börda. ee