Aftonbladet – 26 juni 1845, sida 2

följder beräknas. Han är vådlig, emedan man ickt känner eller kan förutse hvarest den kan komma at göras gällande, eller i hvilken afsigt den kan åbero. pas. Den väcker misstankar, närer misstroende oct framkallar betänkligheter, icke genom den säkerhe: den bereder, utan genom det oärliga sätt, på hvilke denna säkerhet kan vinnas. — Man har satt i frågs om det vore så alldeles välbetänkt, att lätta utväs garne att anlita enskilda krediten. Jag har härpi icke mer än ett svar att lemna. Det är krediten som upprätthåller samhällen. Den är ingenting an: nat än det allmänna förtroendet; tag bort den, oct samhällsbanden lossna. Det är icke begäret att skuld: sätta sig eller ett oförnuftigt begagnande af tillfälle dertill, som utgör krediten. Den innefattar sjelfv: möjligheten för menniskor att associera sig. Den äl häfstången för all handel, rörelse och industri. Mar har kallat penningen nervus rerum gerendarum, mer sjelfva penningen vore intet utom krediten, den ä mer än penningen, mer än alla materiella fördela — den utgör möjligheten att förvärfva alia. Att er förmyndare, som i sin rörelse använder omyndige reda penningar; lemnar derföre samma säkerhet, som andra fordringsegare kunna åstunda och vinna, äl en fordran, som jag icke anser för obillig. Men er sådan fordran kan, såvida den uppfattas såsom all. män, icke innebära någonting annat än ett bestämd gillande af tysta förmånsrätternas upphörande; t, ingen skulle vilja en tyst förmånsrätt, och upphöj: denna vilja till allmän — till lag: ty en hemlig sä kerhet för alla vore detsamma som osäkerhet för alla Man har pästått att om de tysta förmänsrättern: skulle förvandlas till öppna, skulle ingen vilja åtag: sig förmyndareansvar. Men vill man blifva förmyn dare och hafva en tyst förmånsrätt att ansvara för som man icke vill låta andra få kunskap om, som man af skäl, hvilka icke tåla att granskas och fram hafvas i Jjuset, vill hemlighålla, då skulle detta var: för mig ett ytterligare skäl, att yttra de tysta för. månsrätternas upphörande. Man har för de tysta förmånsrätternas afskaffand fordrat såsom ett oeftergifligt vilkor annan garant för omyndiges rätt. Men det oärliga i lagstiftnin gen måste utan alla vilkor bort. Med detsamma bö man af inga konsiderationer dagtinga. Huru dei omyndiges rätt skall skyddas och beredas, är en an nan fråga. Den både kan och bör serskildt besva ras. Och har lagstiftningen icke varit i förlägenhe att finna utvägar, att på öppet och ärligt sätt för svara menniskors heligaste frioch rättigheter, mått den väl finna något sätt, att skydda några omyndi ges kontanta tillgångar. Kunna de icke skyddas utan att införa i sjelfva lagstiftningen frimureri oci jesuitism, vore mera förloradt än vunnet. Man ha trott att fastän lagen om de tysta förmånsrättern vore ofullkomlig och lätt kunde eluderas, den ändocl vore bättre än ingen. Men af allt odugligt i verl den finns enligt min öfvertygelse ingenting sämr än en ofullkomlig och oriktig lag, som ken på all möjliga sätt gäckas och kringgås. Den måste bort denna fordran är en bland förnuftets mest oafvislig anspråk; qvarstående ger den anledningar till lag öfverträdelser och brott, borttagen kan den åtmin stone icke mer gynna bedrägeriet. En dålig lag ä sämre än ingen, detta är alla verldsliga lagstiftare utsago. — Häri instämde prosten Berg. (Forts. följer.)