Aftonbladet – 25 juni 1845, sida 2

ion utgöra ett väsendtligt vilkor för möjligheten att å den tysta förmånsrätten upphäfven. På de grunder jag nu haft äran i ämnet anföra, can jag sålunda, för min del, icke antaga den förelagna ändringen i 47 kap. Handelsbalken, sådan den yder i den Kongl. propositionen samt Utskottets härå srundade betänkande, hemställande till högv. Ståndets bepröfvande det förslag till betryggande af myndlings rätt, i fall tysta förmånsrätten skall uppnäfvas, som jag nu haft äran förorda, dervid förslasets framgång i sin allmänhet naturligtvis beror på, huruvida höglofl. Ridd. och Adeln, som ännu icke yttrat sig öfver denna punkt, frånträder det privilesjum, som detsamma för närvarande äger i afseende i fordringar hos dess uppbördsmän. För öfrigt kan jag icke förlika mig med den åsigt. som i den Kongl. propositionen öppet uttalas, att nemligen der förmynderskap äro flera, de omyndige skola äga sins emellan lika rätt. Mean har väl sökt rättfärdiga en sådan jemnlikhet de omyndige emellan med det antagande, att, enär ett sednare förmynlerskap i allmänhet måste anses öka de tillgångar en förmyndare har om händer, och: således säkerheten för en hans förra myndling, det skulle vara obilligt att så gynna den sednare på den förres bekostnad, att denna ej ens finge dela hvad han sjelf infört. Skälet torde dock icke hälla stånd vid n närmare pröfning. En förmyndares ekonomiska ställning kan hafva varit vida fördelaktigare, då han mottog det förra förmynderskapet, än den sedermera blef, i följd af inträffade missöden. Jag kan derföre icke anse för rätt, att den förre myndlingen, som anförtroddes ät hans vård på grund af den förmånligare financiella belägenhet, i hvilken han sig berann då förmyndarevården honom ombetroddes, skall i någon mån lida intrång till sin rätt genom ett sedermera åtaget förordnande, enär det vill synas klart, att, derest ej detta sednare förmynderskap tillkommit, den förre myndlingens rätt varit ostridig och aldrig blifvit satt i fråga. Jag anmärker blott i förbigående det, såsom mig synes, mindre rättvisa i det nya lagstadgandet. På det förslag, som här ofvan af mig blifvit framställdt, inverkar imedlertid denna sälunda fastställda jemlikhetsprincip. icke det ringaste; emedan, efter detta förslag, någon annan förmånsrätt icke kommer att äga rum, än den, som har sin grund och sitt stöd i inteckningarnes äldre data. Beträffande den ändring i 2 S 47 kap., som Utskottet tillika föreslår, har jag i hufvudsaken intet att erinra, endast den der omnämnda faddergåfvar varder, likasom omyndigs öfriga kapitaler, i enlighet med hvad jag yrkat, genom inteckning i förmynda: rens egendom betryggad. För öfrigt förmenar jag alt den tid af ett år, som, derest någon ändring : frågan om tysta förmånsrättens upphörande kommei att äga rum, anses erforderlig för vidtagande af nö dige försigtighetsmått, är nog knappt tilltagen; sam tillstyrker i stället en rymligare tid af tre år, säson både behöflig och tillräcklig för ordnandet af ifråga ställde angelägenhet. Jag anhåller slutligen vörd samt om återremiss, på det att höglofi. Lagutskotte må sättas i tillfålie att taga detta ärende i vidar behörigt ompröfvande. (Forts. följer.)