Aftonbladet – 25 juni 1845, sida 2

Mr de, släcktes ett ljus efter annat. De berusade gingo till hvila. Guelf gaf akt på allt — och en stund före midnatt, böjde han sig åter ut genom fönstret, lyssnade och tillslöt det sedan med de orden: Så måste det då företagas, måtte himlen bistå mig! Nu klädde han sig i full rustning, tog hatten, kastade öfver sig en kappa, öppnade dörren och lemnade rummet. I korridoren var mörkt, endast i trappan brann en matt lampa och i hela slottet hördes icke annat Il ud, än vaktens dofva steg vid porten; men dit kom icke Guelf; han tog vägen utföre en känd sidotrappa, som ledde till en liten port. Varsamt drog han reglen från den, och andades lättare — då, efter det djupa mörkret, den stjernklara himlen lyste emot honom. Först då han tillryggalagt ett långt stycke från slottet, stadnade han, vände sig om och såg tigande och sorgligt tillbaka på den stora byggnaden, såsom ville han för alltid taga afsked derifrån. Sedan fördubblade han sina steg på samma väg, som Gabriela i dag, med brustet hjerta, tagit från slottet till fångtornet. Snart var han framme och stod nu under samma fläderträd, der den sofvande Gabriela sutit. Intet ljud hördes — och äfven i fängelset var stilla och dödt, som i grafven. Guelf såg upp till det begallrade fönstret och ropade sakta: Peter Konink! Men allt förblef tyst som förut och sedan han, utan att erhålla svar, förnyat ropet några gånger, sade ban: Hvarföre skall jag störa dig? Sof, om du kan, du gode, olycklige far! Nu lemnade han platsen och skyndade samma väg Gabriela tagit, då hon, i ett anfall af vansinne, gick öfver ängen till fadershuset. Svart var Guelf vid trädgårdsporten och öppnade den med nyckeln, som fru Rinhilda förut gifvit bonom. Hans hjerta slog så hältigt och glädjande då han nu åter gick den bekanta vägen !senom trädgården och gården till en smal trappa,