Aftonbladet – 23 juni 1845, sida 2

nast. Jag måste kasta mig för tyrannens fötter; — dottren ensam måste frälsa fadren! Och såsom drifven af stormvinden, flög hon från gården in i huset, kastade en svart kappa omkring sig och ilade, utan att tala vid modren, rärs maste vägen till slottet. Timmermannen bad och förmanade nu lärlingarne att icke föröka olyckan genom ett nytt upplopp. Sedan svängde han förtviflad bilan och sade: Kunde jag få gifva mitt gamla lif för ce fångne vännerna, skulle jag glad välsigna min död; men att åter reta tigren att äfven sönderslta qvinnor och barn — det bör man undvika. Oss felas dessutom en anförare — Peter Konink felas. Här kan ingen frälsa — utan Gud allena! I Biögge ärar man ålderdomen, svarade lärlingarne; ställ er i spetsen för handtverkarne och man skall följa er.) pFörbannad vare bilan, hvarmed jag måste göra första hugget till sahavotten! svarade timmermannen med vild smärta; men i olycka vill jag ej föra er. I går var ännu förhoppning — i dag är det ingen. Här kan Gud allena bjelpal Djupt bedröfvad lemnade han gården. Af lärlingarne gingo väl några till sitt vanliga arbete; men de flesta gingo ut i staden på värfning till mästare, gesäller och lärlingar. Rinhilda stängde dörrarne och, korsande sig med sammanslagna händer, gick hon till de hustrur, hvilkas männer voro häktade och med hennes man skulle dö. Der ville hon klaga och gråta, trösta och låta trösta sig. VII. I den hvälfda nedersta korridoren på slottet, der, hvarest Peter Konink förut stödt sig mot sten