trotsigt och vildt ropade han: Tig, tig qvinnal och Rinhilda förskräckt stammade halfhögt: Nå, min Gud! man skall något säga. — Du kan ingenting veta om de nya påbuden; har varit sex dagar borta — och huru mycket kan icke tilldraga sig och förändras på sex dagar! Nu började Gabriela gråta, och fadren, som tog dessa ord i annan mening, än Gabriela, blef äfven vek och sade: Gråt icke mitt barn! Väl är det sorgligt, att så tillgår i Brögge, men himlen skall befria oss från fransmännen, dessa gäster från afgrunden. O, hvad skymf och lidande b Vid dessa ord betäckte fadren ansigtet med handen och dottren äfven. — Kom,, sade Rinhilda knotande, låt oss gå till hvila. Hvartill denna gråt och jemmer? Ni ären bägge barnsLiga, oförståndiga och rädda såsom barn., Tigande gick nu fadren utur rummet, för att före natten efterse hus och arbetare, och så snart han var borta, framträdde Rinhilda och sade upprörd och vredgad till dottren. — Du förderfvar allt, skall förlora Guelf — det ser jag. Hvarföre lipar du, oförståndiga? Är för dum till grefvinna, är enfaldig och skall förlora din Guelf — säg, vill du det ?) Då föll Gabriela till moderns bröst, såg på henne bedjande; och modern, fattande dotterns hand, sade: Nå nå, jag menar väl med dig, var blott förståndig och pladdra icke om någonting för din far; du ser huru han är sinnad mot fransmännen ; men kommer tid, kommer råd, jag vill sörja för alit — men tyst — fadren återvänder. Och Rinhilda gick nu med Gabriela uppför trappan för att lägga sig, och efter en stund följde fadern. Han måste gå igenom Gabrielas lilla sofrum, för