Aftonbladet – 18 juni 1845, sida 2

På mig?, svarade Konink. Hvad förmår jag ? Ni har alltid, fortforo de förre, talat för vår ribet, har för oss utfört så mycket, har ansende, förmögenhet och allas kärlek, som känna er. Kom, hvad man frånröfvat er måste ni åerfå, ullen tillhörer er, icke ståthållaren, icke koungen i Frankrike. Kom, vi rycka den utur fransmännens händer., Jag tackar för er goda vilja, svarade Peter Konink; men för den mig fråntagna ullen skall icke någon fiendtlighet börjas. Lagen bjuder att ag skulle lemna den; men måtte Himlen befria oss från dem, som stifta sådane lagar. Borgarne skingrade sig nu. Drängen körde och Peter Konink drog ej hatten från ansigtet, förr in vagnen vek af in åt torget. Han återsåg nu med rörelse sitt der belägna hus, med den bruna inkörsporten, gula husdörren och bleckbeslagna saluboden. Ty då man återkommer från en resa, är trött eller har bekymmer, som trycka hjertat, då längtar man hem, liksom arbetaren söker skuggan emot middagssolens brännande strålar; och det husliga hemmet är den skönaste skugga, om allt är der, som det bör vara. Då är allt grönt och soligt och äfven friskt och svalt. Ja, är hemmet en sådan skuggrik löfhydda, frisk till sin grund, och man, hustru och barn i kärlek förenade och sammanväxte, då är det sällhetens alltid ljusa, rena verkstad, det sanna lifvet, himlen på jorden. Afven Peter. Konink, som bade hustru och barn, skådade till det kära hemmet; men derfrån mötte homom ingen blick, och det är icke ett godt tecken, då mannen återkommer från en resa och wagnems buller tillkännagifver hans an