Aftonbladet – 17 juni 1845, sida 3

i-Ide sig; det skedde vid 1789 års riksdag. — Så ni var,, yttrar sig Hr Geijer, der fordna ståndsn regeringens oupplösta problem om giltigheten af hlde tre Ståndens beslut emot det första, ändtligen ulafgjordt genom konungamaktens mellankomst, men r på ett revolulionärt och våldsamt sätt. Segern, tlaf Konungen vunnen med våld på alla hans käns. Ior och böjelser, vågade han knappt för sig sjelf tillstå. Också kostade den honom hans lif. Under skärskådandet af de grunder, hvarpå vår ; nuvarande representation hvilar, har Hr Geijer, utgående från uppgifna facta och data, med mycken skarpsinnighet och klarhet besvarat den äfven vid sista riksdsg så ofta af de stationära framställda frågan, om ej en representationsförändring, innefattande ståndsrepresentationens utbytande mot en nationalrepresentation, grundad på allmänna val, innefattar en revolution, ett sönderbrytande af statsförfattningen. Slutföljden af hans svar må utgöra slutet af våra citationer. Ostridigt är, att 1809 års regeringsform sjelf öppnat möjligheten af sin egen förändrina: den har föreskrifvit de lagliga formerna för beredandet och antagandet af en sådan. Denna medgifna möjlighet är en af de förutsättningar, på hvilka den hvilar. De, som begagna sig af de konstitutionella medlen för att tillvägabringa sädana förändringar, befinna sig således inom, ej utom konstitutionen. Det motsatta föri hållandet gäller om dem, som viija förneka eller förhindra verksamheten af dessa konstitutionella medel, Dit räknar jag dem, som ej ens kunna fördraga, att pluraliteten inom ett Förstärkt KonstitutionsUtskott blir en annan än ståndens; ehuru det Förstärkta Utskottets myndighet ej sträcker sig längre, än att bordlägga en vederbörligen proponerad grundlagsförändring till nästa riksdag, då för dess antagande fordras Konungens och ala fyra ståndens gemensamma bifall. I Man skall invända: detta svar, som abstraherar från de fordrade förändringarnas innehåll och beskaffenhet, är blott undvikande. Hvad är sönderbrytandet af författningen, om ej förändringen af den grundval, på hvilken den hvilar, nemligen ståndsprincipen? — Svaret är: vår representation hvilar tcke mera på denna princip i dess fordna bemärkelse; och att ståndsprincipen, genom de af grundlagen medgifna medel, skall byta om plats och underordnas den medborgerliga principen, — i samma mån, som denna inom Ständerna sjelfva gör sig gällande: — det är vär konstitutions egentliga grundförutsättning: det är dess äfven i bokstafvcn uttalade anda. I Denna är djerf, men lika ädel som laglig, och innefattar den största hyllning åt öfvertygelsens fredl ga makt, som något folk ännu gifvit. Jag har sökt visa, att förändringen redan i sjelfva Isaken för sig gått; hvarföre frågan nu egentligen rörer de för dess uttryck mest passande former. Debattens hufvudsakliga föremål är, om representationsfrågans verkliza innehåll kan förenas med formen af ståndsoch klassval, eller icke? — Det förra uttrycket innefattar i sjelfva verket tvenne alternativer. Ståndsval vore val inom de gamla stånds-kategorierna, så vidt möjligt modifierade efter tidens fordringar, eller med tillägg af ett femte stånd, för att fullkomligare tillfredsställa de crepresenterades. anspråk. Våre konservative synas böjde att ställa saken på denna grund. De tyckas ej inse, att de, med insläppandet af det lilla ordet val i alla stånd, kullkastat hela vår ståndsrepresentation. Adelns rcpresentationsrätt hvilar icke på val, utan på sjelfskrifvoenhet. Med uppgifvaadet af denna, hvartill adeln en gång under vissa vilkor förklerat sig färdig, vore redan Svenska representationen i grund förändrad. Ty ingenting synes mig säkrare, än att Svenska adeln, som så länge agerat såsom nationalrepresentation i Sverige, nu mera endast kan gifva sin representationsrätt tillbaka i nationens hand, för att ur densamma återtaga den, såsom en frivilligt gifven gärd ät medborgeriig förtjenst. Det är det ädlaste, värdigaste, det enda möjliga förfarandet. Förhåller det sig så, — och jag vädjar i detta afseende till Svenska adelns innersta känsla; — så är representationsfrågans beskaffenhet atgjord, äfven för de öfriga stånden. Valen äro lagda i nationens hand, och ha dermed upphört att vara ståndsval. Men hvilken be:ydelse skuile man väl kunna gifva åt klassval, som icke vore ståndsval? — Det finnes i sjelfva verket en ny klass i samhället, som hyarken är eller kan blifva ett stånd, såsom de gamla stånden, och hvars tillvaro likväl är ovedersäglig. Vi ha redan karakteriserat den. Frågan, om mar vill erkänna medelldlassen med dess nya samhällsmakt, kommer för sent. Han är der, såsom ett faktum, hvilket måste accepteras. Tvekas kan endast, om man bör erkänna både allt, hvad han är, och allt hvad han vill vara. Man kan göra det ena uan det andra, det vn säga: Man kan acceptera medelklassen i dess nyvunna betydelse, men tillbakavisa dess anspråk att uteslutande representera folket )— Det vare vänna en redan färdig ny samhällsoo ve all era fär en mera bildning, — och tillika att öppna rum ... omfattande, som redan är på väg. Accepterar man medelklassen, så gifves ingen utväg att undgå accepterandet af dess politiska distinktion; hvilken är förmögenheten, såsom både ett resultat af och ett medel till bildning. Man inkommer på cn, efter förmögenheten graderad, valcensus. Men af detta medgifvande följer icke, att ej denna grade: ring må och bör fullföljas ifrån den större egendomen till den mindre, ja ä i är ar möjlint eiollhostån a ända till den lägsta grad 4 save sermMLd är man ater inne på följande, redan af vårt första KonstitutionsUtskott uttalade, frundsats: att alla Svenska medborgare, tulla ara nad af stånd, yrken eller lefnadssätt, 4 ra berättigade att deltaga i valet af natioens befullmägtigade för vården af dess lagstiftning; ch att utöfningen af denna valrättighet skulle anes beroende af cgenskaperna af bofast, oberonde och fullmyndig, som anses erforderliga ör samhället, till borgen för bruket af on sådan ättighet.n He I -I 1 Intet tvifval är aft det ninliga förhållande i hvita