Aftonbladet – 17 juni 1845, sida 3

vandlad till en slags ljensteadel; ty de garala kung liga anspråken hos vissa slägter hade blifvit inskränkt: Itill de regerande familjerna. Krigstjensten hade tilli Ika blifvit väg till ära och rikedom för många. Jar. len — chefen för denna krigiska hofoch tjenst Jadel, — satte sig med Birger Jarl på thronen. — IDermed inträdde det feodala momentet äfven i Sveriges historia. Feodalismens utgångspunkt hade varit IKonungarnes och de Stores krigiska hof. Sådane Storherrar,, som de kallades, utgjorde den mäktiga adel, som under täflande kungahus äfven i Svcrige hade uppstätt, och omgifvit sig med dessa stridbara skaror, hvilka Magnus Ladulås genom rusttjensten sökte draga i kronans tjenst. Det var ett försök att i rojalistisk anda organisera en adelshär; i hvilken man främst ser Riddar.n eller Herremannen, — dernäst Svenar af vapen, egentligen den tjenande adeln, (Sven betyder tjenare) — sist de allmänneliga frälssmän, som genom krigstjensten till häst förvärfvade skattfrihet. Sådan var, såsom bekant, uppkomsten af det verldsliga fiälset, som bief alla adeliga privilegiers grund. Gemenligen framställes denna skattfrihet, såsom någonting nytt. För de Stora var den troligen blott bekräftelse på en redan sjelftagen frihet. Den del af folket, som ville och kunde på egen bekostnad stiga till häst, blef äfven frälst: hvem det ej förmådde, ofrälst; churu detta ord nu mera ej betydde träldom, utan endast skattskyldighet. — Vid en öfversigt af vår representations historia, märker man lätt, att den undergått stora förändringar, så i beståndsdelar, som i form, och i förhållande till kronan. — Under hela vår medeltid har ståndsrepresentationen, så vidt den ännu är utbildad, den gamla provincial-representationen bredvid sig. I denna voto Lagman och Landsnämnd de hufvudsakliga beståndsdelarne. Små m blef den andeliga och verldsliga aristokratien cn sjelfskrifven reprosentation, och Herredagarnes makt uppkom. Derefter sönk folkets betydelse; tills bönderna återfå politisk vigt med Engelbrekt, — och borgrarne samt det lägre presterskopet börja vinna en sådan under Sturarna. Efter Konung Carl Knutssons död ser man bönderna egenmyndigt sammanträda i Upsala, tolf från hvarje landskap, och förelägga Rikets Råd att träffa någon öfverenskommelse, emedan de ingalunda kunde lida sådan tyedrägt i landet. Genom Bönder och Borgare valdes Sten Sture den äldre till Riksföreständare; och han säges redan ha gifvit exemplet att kalla det lägre presterskapet rill riksdag. MNRiksdagskallelserna lyda vanligen på: Biskopar, Klerker, Adel och Frälsemän, Köpstadsmän och Menige Allmoge. Men dessa beståndsdelar af en Svensk riksdag rörde sig ännu ofta hvar för sig; och med Bond-: riksdagar på cgen hand försökte sig bönderne mer: än en gång i sina uppror mot Gustaf I. Tumultuarisk och oordentlig visarsig ännu representationen, så under honom som hans söner. Riksdagarne besökas ofta blott af de närmast boende och af Rikets Råd i den landsort, der sammankomsten hålles. Ty deri öfverensstämde det gamla Svenska Rådet med landskapsindelningen, att det mest utgjordes af provinciella magnater, tillika de förnämsta länsinnehafvare i provinserna; hvarföre man får höra talas om Rikets Råd i Westergötbland, i Upland o. s. Vv. En ständig Rådkammare, hvars ledamöter skulle innehafva rikets högsta embeten, infördes först af EK. Carl IX, som äfven gick in på, att med Ständernas samtycke välja sitt Råd. Moan scr de nämnda partiella rikseller landtdagar utfärda beslut, öfver hvilka de öfriga landsorter stundom höras, stundom icke. Samma förhållande är med Stånden, Pen Gustavianska arföreningen i Westerås d. 43 Jan. 1544 är å alla Ständernas vägnar utfärdad af adeln. På Riksdagen år 14547 förklarade sig Ständerna vil-) liga att erkänna KH, Gustaf I:s testamente angående arfsrättens närmare bestämmande. RNRiksdagsbeslutet derom är utfärdadt al presterskapet, och ej ens från aila stiften; ehuru denna Riksdag för öfrigt har den märkvärdighet, att kyrkoherdarnes reprosentationsrätt från den samma oafbrutet kan räknas, Till 4566 års riksdag kallade Erik XIY, genom fogdarna öfver hel! riket, endast två de först Fre skedlioa hä -vsuarmsta prester och två beyet pynder från hvart fögderi. Ännu oftåre har, både under Gustaf I och lans söner, Rådet beslutat för Ständerna och med Ständernas rätt: en ordning, som omvändes af Carl IX, hvilken — emot de af Johan III återväckta aristokratiska och prelstiska unionsplanerna med Polen och Rom — satte den Svenske bonden, borgaren och presten. Sedan Hr Geicer visat huru sjelfva elementerna till de nuvarande Riksstånden uppkommit, öfvergår han till den Vigliga fiågan om sjelfva representalionens bildning, och visar att den, i sitt hör varande fyrdelade skick, egentligen är samtidis med den så kallade frinet I suden. l Man talar, säger han, ofta om vår ståndsrepre! ;entations uråldrighet. Sanningen är, att den par-! Lielt och frogmentariskt förekommer tidigt nog. DettaSs an kallas doss förberedande pertod, som sträcker sig? ill Gustaf I, elter till och med till Gustaf Adolf.9 ven äfven, under perioden från Gustaf Adolf tills våra dagar, har den under olika tider haft en olikae karakter. Den visar sig i detta afseende olika under sustaf Adolf, olika från Christina till Carl XI, olika!Y inder fribetstiden, olika från 4772 till 4789 och 4809;ch är i denna stund politiskt olik allt, hvad den lågonsin varit. Vi ha anmärkt, att Rikets Ständer wvarken varit den enda representationen, eller inom ig och till kronan haft samma förhållande såsom nu. Vi ha ådagalagt, att hvarken valrätt, eller rösträtt, ler ens Ståndens antal voro fullt bestämda. Ännu nindre finner man bestämdt, hvad som fordrades till Ut Riksens Ständers beslut; hvilket dock hade varit undgängligt, i fall den tidens Ständer varit en statsnakt i sednare tiders mening. Denna fråga bestämes först genom riksdagsordningen af år 4723, hvilen i 47 S stadgar: att uti de saker, som till samtge Ständernas afgörande höra, hvarje Stånd äger 1 itt särskilda votum, och att hvad de sålunda enhälgt, eller de fleste Stånden öfverenskomma, vare gilst gt, såsom ett Ständernas beslut; hvaremot det Stån-mM et, som är af skiljaktig tanke, ingalunda sig sätta L å. — Undantag gjordes för hvarje Stånds välfånga privilegier, och för Riksens Ständers frihet; hvar-)8 ed menades det nya regeringssättet af maktägande ?! tänder under Rådets regering och Konungens namn. ) då Den som ej vet, att det var blott ett Stånd, imligen Adeln, som regerade under den beröma frihetstiden, kan inhemta det fullständ;et aflö