Aftonbladet – 14 juni 1845, sida 2

ändnivgen, ej sällan långsinnt. Han är å ena sidan troiust i kärlek, å den andra besitter han förmågan af ett lugat, tålmodigt hat. Han är pålitlig, som vän; farlig, som ovän. Oans:dt den grundton af sundt förstånd, som genomgår hela hans väsende, saknar han ej fallenhet för grubbleri. Han blir lätt religiös svärmare. Chorcan och läseriet hafva i Småland haft talrika adepter. Man gör narr af Småländningens dialekt, med dess egna diftong-bildningar. Småländningen deremot har föga förtroende för Stockholmskan med des; milda tonfall, som skapa gele af gärde och gålen af gården, och vurtit af vardt. Se här ett exempel: En resande, som genom lång vana talade småländska, äfven i dess idiotismer, temligen obehindradt, tillspordes af en skjutsbonde om sin födelse-ort. På svaret: Stockholm, följde anmärkningen: Herrn talar rigtigt katigt, för att vara född så långt bort. En stund derefter började hästarne att bli krångliga — troligtvis var det något i seldonen som skafde och oroade dem — bonden gick af, blåste hästarne i öronen och slog en knut på hvardera pannluggen — sedermera intog han åter sin plats och hviskade den resande hemlighetsfullt i örat: Det der kan di icke göra i Stockholm,. Sedermera förtrodde bonden för den resande, att en dräng, hvars ykristninga-namn är Nisse,, hade redan på gästoifvargården förgjort hästarne; men man lefver icke nu mera i fördomens, — det vill egentlisen säga forntidens — dagar; man vet bot för allting, äfven för trolldom och signare-läsning. Och hädanefter må icke Stockholms herrskapskuskar, då de i Smålandsbackarne köra tunga, ibäkliga landåer, förspända med små, flåsande,