Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 2

triumfen eller olyckan inympade på-den öjermöförligt jatrikare klassens sinnen. Vinet och :kärleken förmädde näppeligen mera, än att blott lemnasen slags ram för infattning af de idter, som företrädesvis anslogo den af revolutionen eldade massan, och det var icke mera möjligt, att med blotta skildringen a! bedragna äkta män, af snåla förmyndare, af Karons färja, tillkämpa sig äran att, på lekstugar eller kregen, sjungas af Frankrikes arbetare en soldater. Men till och med detta bifeH var icke illfyllestgörande; ännu erfordrades, att det nya ruttrycket af folkets känsior kunde fimna ett eko äfven i salongerna, för att der, i dessa känslors intresse göra nya eröfringar. Se der ett ytterligare -.skäl för nödvändigheten alt i poetiskt och stilistiskt :känseende söka frullkomna visan. Jag har icke ensam, under de sistförflutna femton åren, odlat visans gebict. Må man genombläddra alla dessa skilda samlingar, och -man skall finna, att det är i en ton af högsta allvar, som folket vill höra talas om sin saknad, om sina förhoppningar. Hvarföre hafva våra unga, utmärkta skalder försmätt den framgång, som, utan att skada deras öfriga litterära verksamhet, de utan tvifvelskulle hafva rönt på visans område? Den gemensamma saken skulle deraf hafva vunnit, och, — jag vågar utsäga det — det skulle icke hafva varit utan gagn för lem sjelfva att någon gång nedstiga från höjderna ar vår gamla fransyska parnass, hvilken man måhända ned skäl kan anse mera aristokratiskt sinnad, än skaplynnet al vårt språk vill medgifva. De skulle utan tvifvel, i och med detsamma, biifvit tvungne tt försaka en del af sin vanliga stilistiska pomp, nen i ersättning skulle de lärt sig sammantränga sina ideer i mera eller mindre dramatiska, ledigt rexlande kompositioner, dem folket med sin egen nstinkt fattar, äfven om detaljerna halka detsamma örbi. Se der hvad jag kallar att lägga poesi äfven det låga I föl ijd af inrotade vanor blir alltjemt folket af ss fördomsfullt bedömdt. Det framställer sig städse ör våra blickar under bilden af en svärm grofva nenniskor, ur stånd att hysa någon upphöjd, ädel im känsta. Och likväl finnes det poesi till i verllen, tviflar jig icke ett ögonblick, att det just är bland folket hon måste sökas. Må man derföre äfjen ge folket, som törstar derefter, poesi, men för utt förstäs af folket, måste man studera det. Då nan förut någon gäng tillfälligtvis sträfvat att vinna less bifall, har man förfarit likt vissa konungar, de ler i sin frikostighet öfverlasta det med skämd mat ch dränka det i förfalskadt vin. Betrakta endast våra målare! Framställa de män ur folket, tyckas le till och med i sina historiska kompositioner finna tt nöje att teckna dem gräsliga? Skulle icke folcet med skäl kunna säga till dem, som sälunda afvilda det: Är det mitt fel, om du ser mig här invept i trasor, om mina drag äro härjade af nöden, nåhända af lasten? Men öfver detta förmagrade, efnadströtta ansigte har en gång skimrat modets och cihetens heliga eld; under dessa lumpor flyter ett lod, som jag skänker åt fäderneslandet, hvad stund iet behöfver mig. Det är då min själ står i låga. om man mäste måla mig. Då är jag vacker. Och olket har rätt, då det talar sålunda Med få undantag är allt hvad litteratur och konst lafva utmärkt, sprunget ur samhällets lägre klasser. Men vi likna alla i detta hänseende dessa parve1yer, som så gerna vilja läta deras härkomst sjunka förgätenhet, och skulle vi i våra rum tåla kontercjerna af våra förfäder, är det endast under vilkor. tt de göras till karrikatyrer. I sanning ett godt ätt att göra sig sjelf utmärkt. Då förfara kineerne klokare; de adla sina förfäder.