Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 2

INRE ESP TE LIE medelbt sina frågors häftiga och hårda korthet, som tvärt bemöta wvillnena och bringa dem ur fallning, gifva advokaterne föreställningar och för(reta juryn. Några skicka sig löjligt, andra obebörigt. Pe finnas, som bete sig ändå värre, som utan tyglar öfverlåta sig åt sina menskliga passioners eller intressens blinda häftighet. De kasta sig utan hejd i den politiska striden, beväpna sig med hössa och utdela skottsår. De blotta för juryns ögon alla anklagelsens batterier och sätta försvar ret i skuggan. De omsikta facta med dumdistrighet, i stället att bringa dem i ordning. De förlora sig i åtskilliga, för saken helt och kållet främmande alvikelser angående ställen, tid, per: soner, karakterer. De vilja behaga makten, en kast, en person. De insinuera, att Hvad som för juryn endost är en akt af anklagelse, för dem redan tydligt fr: mträdt i egenskap af brott. De låta deraf på ett artigt sält framskymta ögonsken ligheten, sannolikheten och faran. De afhandl: allt detta med rätta och förbrylla sig med väl talighet. De supplera, medelst nya af dem upp funna medel, hvad allmänna åklagaren derutin nan förgätit och tro sig ursäktade vid utropet Så lyder auklagelsen, hvilken dock i denna de ngenting sagt, samt foga således lögnen till skan dalen. ij ? ) Betrakta deremot nu den anklagade, som, Ve derqvickt och störkt af sin försvarares dristig och öfvertygande ord, å nyo nedtryckes unde fasan af en sådan resumå! Föreställ dig hans ån gest, hans rodnad, hans kropps och själs våld samma skakning! Och juryn sedan! Hon ha förmått vakta sig mot åklagarens häftighet ec