Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 1

Då akta de icke mer hvad rätt är, de advocera, öfverila sig, vrida och vränga sig på-hunåradetals sätt. Än lyser vredens eld ur ögonen, och munnen fradgas på dem. . Än drapera de sig i embetsmannadrägtens veck för alt med smak anklaga, liksom de romerske gladiatorerne idraperade sig att falla för svärdet och dö med behag. os Än äro de tafatte härmare af ställning, röst och åtbörder hos melodramens tyranner och inbilla sig alt de göra uppseende när de icke åstadkomma annat än buller. . . Stående på sin bänk, med blossande ansigte i vädret, beherrska de den vid sina fötter sittande juryn och inlinda henne i grimaser och ljudet af sin röst. Jag har sett jurymän blunda och stoppa öronen till vid annalkandet al dessa rhetoriska oväder. Haf medlidande åtminstone för herrar jurymän, om det icke finns något för den anklagade! a Jurymännen ha icke sammenträdt 1 assisdomstolen för att låna sitt biträde till skiftningarne i en låtsad dram. Då de besöka teatern, ol! det är helt annat, det sker för att njuta nöjet af scenens rörande uppträden: de vilja då blifva grundligen skakade eller bevekte, samt medtaga näsduken, för att kunna hemföra den dränkt i tårar. De veta, alt melodramens brottsligo och tyranniske bofvar, som debutera sina påståenden på en tråkig prosa, i öfrigt äro ganska godt fo!k och att de oskyldige, som dödas, i kulissen må alldeles förträffligt och ämna fortsätta med sina mördare, uti kaffcet på nedra bolten, det af spektaklet afbrutna dominospelet. Och dessutom hafva de, om aktörn skickar sig illa, medlet till hands att sifflera honorna utan skada för författaren. . Men då verkligheten träder i diktens ställe, då d0sse samme åskådare, vordne jurymän, taga plats i rättvisans bostad (Palais-de-Justice), då deras utsago gäller död eller frikännelse, gå de i tysthet