Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 1

torikens svulster, hvilka måste fördöljas till smakens heder ..... Det gör, Jag är derom öfvertygad, litet eller intet till saken att embetsmännen äro föga beläste, blott de äro aktningsvärde för sitt vetande, sina dygder, sin redbarhet, sin opartiskhet. Men finns Ijus utan skugga och regel utan undantag? Vi egne åt regeln beröm, åt undantagen tillrättavisning, alt de ej må varda regel. Det gifs två slags embetsmannaklasser: den amovibla och inamovibla, (den godtyckligt afsättbara och den som ej kan afsättas utan efter laga ransakning och dom;) den sittande och den stående, den som håller tal och den som afgör, den som anklagar och den som dömer. I. Huru vacker är icke allmänna åklagarens roll uti assisdomstolarnes dram! Han är samhället: organ och är han icke alltid, såsom det, höjd öfver passionen? Sambället hämnas icke, det försvarar sig; det förföljer icke brottslingen, det söker honom och, sedan han ertappats, utpekar honom åt lagens skipare. Det presumerar den anklagade såsom oskyldig och beklagar brottslingen i den stund han dömes. Det älskar ingen annan vältalighet än sanningens, det vill ingen annan styrka än rätllvisans. Då en man är gripen, släpad af två soldater, fjettrad vid en bänk midt emot tolf medborgare som skola döma honom, en domstol som ransakar honom, en åklagare som ulltalar honom och en nyfiken allmänhet, som betraktar konom, så är också denne man, hade ban till och med burit purpurn och spiran, då mera icke annat än ett medlidandets föremål. Hans lycka, hans frihet, hans lif, hans ära, som är honom kärare än lifvet, äro i edra händer. Embetsmän! biifven j icke rörde? De förstå ej sin kallelse och förmå ej uppfatta den, de som i stället att vara embetsmän äro vanliga menniskor, partimän, teatergycklare.