Aftonbladet – 31 maj 1845, sida 2

mycket olikt det intryck, man erfar såsom åsyna vittne till förhandlingarna. Hr de Lamartines eldiga tal i sessionen den 6 Maj emot befästningarne kring Paris är underskönt att läsa; men det gjorde ringa verkan på kammaren. Så kraftig och välljudande talarens röst än är, så fördelaktigt hanssmärta figur och hans ädla, snillrika ansigte än taga sig ut på tribunen, så fördunklar likval den öfverdrifvet patetiska deklamationen dessa företräden och gör vanligtvis hans tal mera komiska, än hänförande. Jag vill icke önska, äfven min hätskaste fiende, de slag. som den hvita marmorn på tribunen får uppbära af Hr de Lamartines fuktlande armar. Hvar trettionde sekund gifver den eldige skalden, antingen med flata handen eller med knytnäfven, ett slag, hvilket smäller lika hårdt som tjugu teaterklakörers handklappningar. Ben stora, kompakta massan i centern, hvilken längesedan är vunnen för beviljandet af den äskade krediten till fästenas bestyckning, och icke skulle votera på annat sätt, om ock Demosthenes, Mirabeau eller alla tiders störste talare höjde sina röster i deputerade-kammaren emot lagförslaget, lemnade i början Hr de Lamartine nästan allsingen uppmärksamhet. Hr Sauzet bultade och ringde länge förgäfves för att bringa de enskilda samtalen mellan herrarne af centern till tystnad. Hr de Lamartines betydelsefulla ord: Historien lär oss, att endast de riken, som varit stadda i förfall, tänkt på sina hufvudstäders befästning, gjorde ej något intryck. Förgäfves sväfvade talaren, för att styrka sin sats, bort till fjerran östern, hvilket han gerna gör för att påminna sina åhörare och läsare, att han också sett Orienten. Förgäfves erinrade han om byantinska riket, hvars förfall med visshet kunde förutses, sedan kejsaren mera tänkte på Bosforens befästande, än på att kraftigt utföra kriget mot barbarerne i Eufrats dalar; lika fåfängt anfördes Persiens. Tartariets och Chinas exempel — pratet och sorlet på de ministeriella bänkarne fortforo. Men då Hr de Lamartine öfvergick till ett annat thema, då han i bittra utfall beskyllde Juli-dynastien för alt, efter ministeren Laffittes fall, hårdnackadt fortgå i retrograd rigtning, att den i femton års tid ej tänkt på annat än att förknappa och förtrycka nationens frihet, då vaknade kammaren plötsligen ur sin bekymmerslöshet. Man åhörde med spänd uppmärksamhet skaldens lågande deklamationer, och än hördes den täta ministeriella falangens knotande harm, än gåfvo den bredaxlade Ledru-Rollin och den trångbröstade Garnier-Pages venstra sidan tecken till den mest bullrande bifallsstorm. Efter detta tal afbröts sessionen en fjerdedels timma. Venstra sidan trängde sig i massa till Hr de Lamartine, för att lyckönska honom och trycka hans hand. Hr Thiers, som hade gäspat åtminstone ett dussin gånger under skaldens tal, gick från den ena gruppen af deputerade af centern till den andra och syntes yttra sig med förakt om Lamartines tal. Inrikesministern, Hr Duchatel, svarade. Han är en välfödd man, och har hvarken Lamartines ädla utseende eller välljudande röst; men deremot besitter han ett imponerande lugn, hvilket alltid är en herrlig egenskap i talarestolen, helst då fråga är att vederlägga någon företrädares eldiga ord. Medan hvarje sats, hvarje ord hos Lamartine andades uppsvallning och eld, och han, för att afsvala sin inre hetta, tömde ätminstone sex glas vatten under sitt tal, tycktes sinnes-thermometern hos Hr Duchatel stå under fryspunkten. Åhörarnes tankar voro delade i afseende på frågan, huruvida Hr Duchatel lyckats vederlägga alla Hr de Lamartines anklagelser. Massan af centern var naturligtvis på förhand öfvertygad, att ministern hade rätt i allt, och venstra sidan gaf lika naturligt anklagaren sitt bifall. I sjelfva verket är all vältalighet i deputeradekammaren onyttig, emedan ingen låter förändra sin förut fattade tanka, ens af de kraftigaste ord. Efter ministerns tal gjorde Hr Garnier-Pegås några anmärkningar. Denne deputerade är en af de olyckliga menniskor, hvilka skada sitt parti, så ofta de taga till orda, emedan de hvarken hafva måtta och känsla för det passande eller talang. Hr Garnier-Pagts yttrade, att Lafayette, Lafitte och Dupont de FEure hade trädt ur ministeren, emedan vissa högtidliga löften iche had blifvit uppfyllda efter Juli-revolutionen. Hr Eauzet som i detta uttryck fann en anspelning på konungen, kallade talaren till ordningen, och kammarer skiljdes under mycket tumult.