Grunert ofördröjligen kommer att resa bort på ni gon tid, hvarigenom hans parti tills vidare komm: att fyllas af någon annan, eller pjesen att bli hvilar de till hans återkomst. — ETT LAGLYDIGT PRESTERSKAP. Franska tid ningen Le Constitutionnel berättar fö!jande skanda lösa uppträde, som nyligen egt rum i Lyon. Ky koherden i S:t Polycarpe församling hade dött, ec vikarierne ville låta balsamera honom samt hade be gärt ministerns tillstånd att få begrafva honom kyrkan. På Lyons kyrkogård har man väl en ser skild begrafningsplats för presterne, och de äro så ledes äfven efter döden skiljde från de trogne, liksor negern är skiljd från de hvite på Amerikas begraf ningsplatser, men denna utmärkelse syntes numer ej tillräcklig, man vill än ytterligare vara skiljd frå massan och begrafvas under altaret. Under afvakta af ministerns utlåtande var liket bisatt i kyrkan Det dröjde några dagar innan detta utlåtande ingic och det befanns afslående; men nu visade sig äte presterskapets förakt för lagarne, så väl i små son stora saker. I stället för att beqväma sig till at begrafva kyrkoherden, såsom man begrafver alla an dra, hvad gjorde väl då herrar vikarier? Jo, d togo liket ur kistan och ditlade en tyngd motsva rande dettas, för att dölja helgerånet. Autoriteter na få underrättelse om saken, magistraten uppta den, likkistan öppnas, kyrkoherden är försvunnen men cen kraftig befallning åstadkommer, att han f timmar derefter åter är på sin plats. Det hade så ledes varit presternas i S:t Polycarpe mening at spela komedi med en tom likkista. De skulle hafve inbjudit de trogne att visa den aflidne den sista tjen sten och sjelfve gifvit exemplet. De skulle utan at skratta upptagit kyrkosången och förrättat den heli ga ceremonien öfver ett stycke trä eller bly; de skull hafva bestänkt det med vigvatten och begrafvit de i invigd jord, under det man utsökt ett gömställ att förvara den bortpraktiserade kroppen på, till kom: mande bättre tider. Man ser således att man för: står sig på att drifva gäck ej allenast med lagarne utan också med heliga ting, och detta är den skandal ett presterskap skulle hafva gifvit, om ej autoriteterna kommit emellan. — YTTERLIGHETERNA VIDRÖRA MHVARANDRA. Paris lefver en man, som kufvar öknens rytande lejon, en man, hvars djerfva herrskareblick den moajestätiska kungstigern darrande lyder, för hvars min sta vink den ohyggliga hyenan, tjutande och rädd drar sig tillbaka i en vrå, en man med jättestyrka och med känsla af sin styrka. Dagligen strömmar folket i långa rader till Cirque Olympique för au applådera ät Carter — så heter mannen — då han i sin vagn, dragen af lejon, far öfver banan, då han utan fruktan ger sin bara hals till pris åt tigerns krossande tänder, eller då han sticker sin senfulla arm i gapet på den rofgiriga hyenan. Och denne man smyger dagligen, efter slutade representationer, darrande hem tiil sig, darrande för — en qvinna — den sköna Mary, en f. d. dansös, den han i London för två år sedan lärde känna och gifte sig med ar kärlek, och som nu är hans verkliga Xantippa; ja, om man får tro den allmänna sägen, så har den rykt: bara djurtämjaren redan ofta fått kuscha för den ännu icke ryktbara frun, som dagligen lärer lemna honom handgripliga bevis på att en elak qvinna är svårare att tämja än lejon och tigrar, pantrar och hyenor. — Dynnar BrRUDGÅFVA. Paschans i Egypten, Mchemed Alis, yngsta dotter lärer komma att förmälas med en af Paschans adjutanter, Kaimeel Bey. Ett franskt hus i Marseille har, i anledning deraf, för någon tid sedan fått order att inköpa ett vackert halsband, som den unga bruden skulle bära på sin bröllopsdag; och ett sådant utskickades genast, som kostade 800,000 Rdr Rgs. — Der GALANTA LEJONET (ur en tysk tidning). Svenske konsuln i Algier eger ett brunt numidiskt lejon af ovanlig skönhet; dess hud, som är svartrandig och fläckig på ryggen, erinrar om tigern, de väldiga ramarne äro svarta, manen yfvig, lång, och så mjuk, att man tror sig kunna använda håret till spinning. Lejonet, som kom till konsulns hus då det var tre månader gammalt, är nu så tamt, att det får gå fritt omkring som en hund, visar sig vänligt och tillgifvet mot alla, och endast emot främmande antar det en allvarsamhet, som likväl ej är af fiendtlig natur. Sannolikt till följe af näringsmedlen, som ej bestå af rått utan af kokt Kött, samt mjölk och bröd, är det så fritt från vildhet, att barnen leka dermed och det tillåter äfven hundar och kattor att göra det. Det är en stor vän af qvinlig skönhet, och har så mycket smak, att dess utmärkelse gäller som ett skönhetsdiplom. Två unga engelskor försökte begagna sig deraf som ridhäst, med synbart nöje lånade det sig åt den äldre, och gick stolt omkring med henne; men den andra fick cj åtnjuta den äran. Det tillböd ständigt sin breda rygg åt den ena systern; men vägrade den andra samma nöje. — SoPPA PÅ MAJBAGGAR ELLER SÅ KALLADE OLLOSBORRAR. Under titeln Maikäfer-Suppe, ein vortreftliches und kräftiges Nabrungsmittel, lemnar doktor Schneider i 3:dje bandet 2 häft. af Siebenhaars Magazin för die Staats Arzneikunde anvisning att bereda en kraftig soppa af dessa djur. Denna soppa beredes på samma sätt som kräftsoppa. .Majbaggarne, af hvilka man räknar 30 stycken på portionen tvältas så snart de blifvit fångade, hvarpå de stötes sönder i en mortel, stekas härdt i smör och kokas sedan i köttsoppa. Ar köttsoppan dålig, blir den likväl förträfflig genom majbaggarne, och en väl tilllagad majbaggesoppa är smakligare, bättre och kraftigare än en kräftsoppa; lukten är angenäm och färgen brunaktig, liksom djurens. Afven om de beredas endast med vatten, lemna de en god och kraftig scppa. Majbaggar, tagna från ekar, äro ej användbara, emedan de ha en adstringerande bismak. Det är en irring att tillägga majbaggarne en hettande e mban. da ära endacet födande. I konditorierne fin