Aftonbladet – 31 maj 1845, sida 2

Gubben rätade sig upp och sade leende: — Det är endast verkningarne af de intryck, den sjuka nunnans visioner alstrat, hvilka icke voro annat än föreställningar från en mörk vantro. Kan man verkligen tro, att vi på ett så skarpt sinnligt sätt skulle straffas för dårskaper och fel, som ofta härleda sig från desorganisation i den fina subtila materien, som vi kalla själ, ande, hjerta, eller bör man icke anse, alt konsten, för alt vara himlen behaglig och menskligheten gagnelig, måste befria sig ifrån de stela former, hvartill den fromma vantron, jemte barbarismen och brist på konstmessig uppfattning, i äldre tider dömt den? — Nej, min faderliga vän! invände Skolastika. Hvarken det ena eller andra är, i det mått och afseende, som ni anfört, föremål för min själs tvifvel och rörelser. Jag afskyr den mörka afgrundsfantasien, fastän dess poetiska fasor oftz bringat min ande i skakning. Ehuru klostret: atmosfer stundom omger mig, aktar jag likvä ringa de torra, stela och bedröfliga bilder frår konstens barndom, sådane de utgjort föremål fö en mekanick fabrikation i klostret. Likväl, ja upprepar det, är himlalågan hos mig utslocknad Den religiösa inspirationen — en gang kände ja; dess ande genomströmma mina ådror — är död är utdöd i min barm. . , — Tiden sjelf, sade gubben i allvarlig ton, ä icke gynnande för skapandet af rent kyrkliga bil I der, man tror icke mer derpåI — O, icke så, min far! ingen tid är utan sin luppenbarelser. Äfven vår tid är icke; fremman Ide för det heliga, men det fordras sinnen, sor Ibev. ka den inre elden, som lifvas af tro och kär