Aftonbladet – 31 maj 1845, sida 2

hennes blickar och händer höjdes emot himlen. Sedan utbredde sig en dödsskugga öfver hennes ansigte och bon sade doft: Jag är förskjuten, fader! Domen är fälld, jag är förlorad! — För Guds skuol!, mitt dyra barn, akta dig att uttala så förfärliga ord, under det fridens, kärlekens och förbarmandets englar vaka vid en gammal mans dödsbädd och höra dem. Hvarföre alltid detta jemmerfulla återfall i svärmande svårmod? Kan icke konstens blomstrande ande, detta friska skönhetssinne, modigt förjaga det? ilafva vi icke begge stått vid altaret, hvarpå himlens offerlåga brann, och såg jag dig icke, min doiter, framför alla andra prestinnor begålvad och utkorad? OO, hvarföre nu förbittra den arme gaml.s, som ni älskar, sista stunder med veklagan. — Om jag kunde undvika det, ropade SkolaIstika med smärta, bellre ville jag utgjuta mitt blod; men jag är besegrad och dödad. — Har man förolämpat er, tadlat och nedsatt edra verk? — OO, nej, nej! Det hade varit balsam för mitt hjerta! snyftade den gråtande. Ju mer denna falska verld beundrade, ju mer den inIsvepte mig i smicker och beröm, destomer vidgade sig de brännande såren i mitt inre; desto högljuddare anklagade mig affallet och skulden. Hör mig, min far, jag bör, jag får icke mer måla några helgonbilder. Himlen är för mig tillsluten. Sedan jag bröt min ed, bar konstens enfald och oskuld vikit ifrån mig. Gud fordrar ett rent hjerta jag bragte honom ett vanhelgadt. Och derföre jhar jag blifvit utstött i verlden, i denna verld full af falskhet och sjelfkärlek, och i dess forsande ström går jag under.